STOCKHOLM, TISDAG 30 JANUARI — Det hela börjar med att jag försöker ta ut ”I wanna be like you” ur Djungelboken, ni vet swinglåten med Kung Louie, på pianot en tisdagkväll. Det går sådär. Bättre då tänker jag att höra någon annan spela och härma.

Sagt och gjort. Jag sätter mig framför Youtube. Och så är vi igång.

Min första träff är den här höjdaren med Kenny Ball and his Jazzmen av okänt ursprung:

En sökning på ”djungle book jazz” ger en videosnutt om hur det kom sig att jazzlegenden Louis Prima gjorde King Louies röst i den ursprungliga Djungelboken. Videon går inte att bädda in men finns här.

Av någon anledning dyker ett klipp med en snubbe jag aldrig hört talas om, Preacher Jack, upp i samband med Djungelboken. Han ser ut som en övervintrad hippie och sitter vid ett piano. Kan förstås inte undgå att klicka på en sådan karaktär (han börjar lira efter cirka 1:25 min):

Jeez! En sån artist måste man förstås veta mer om. Det visar sig att the Preacher var riktigt het på 70-talet, och dessutom slående lik Mick Jagger ur vissa vinklar. En sorts kombination av Stones och Jerry Lee Lewis.

Det visar sig inte minst i det här klippet från en tv-show (spola fram till 5:20 för att skippa snacket):

Youtube tycker tydligen också att Preacher Jack liknar Jagger en del, för intill dyker mycket riktigt ett ”Satisfaction”-klipp upp med Stones från 1969 — med ingen mindre än Janis Joplin herself diggandes på scen.

Det hela låter inget vidare men det är utan tvekan fin tidstypisk stämning i bandningen:

Jagger ser ungefär likadan ut — men låter betydligt bättre — i det här klippet från Madison Square Garden i New York 2008 när han river av ”Honky Tonk Women” ihop med Sheryl Crow:

Jag börjar tänka på vilka andra gamla rockers som ännu är i livet (en hel del). Kris Kristoffer dyker upp i minnet. Jag har lyssnat en del på Kris då och då och sett honom dyka upp i diverse filmer genom åren. Inte minst i lastbilsrullen Convoy från 1978 som är hyfsat sevärd.

Hur som helst, jag blir nyfiken på Kristofferson ser ut dessa dagar. Karl har ju levt oerhört hårt. Jag har läst nånstans att han började som oljeborrarbetare ute på fälten i Texas.

Jag får napp med det här klippet som åtminstone är postat på Youtube så sent som 2015 och där en sliten Kristofferson levererar en rätt gräslig version av ”Help me through the night”:

Bättre ser det ut för Kristofferson i den här bandningen flera decennier tidigare där han framträder med Johnny Cash (spola fram en minut om du vill skippa Cash bludder om fotografering i början):

Jag klickar vidare på temat Kristofferson och snubblar över ett annat prima klipp. Sheryl Crow gör comeback ihop med Kris och river av Kristoffersons främsta claim to fame ”Me and Bobby McGee”. Dessutom presenteras paret av ingen mindre än en annan gammal legend, Willie Nelson:

Nelson, honom hade man nästan glömt bort. Det visar sig att karln har humor dock. ”Still not dead” heter en låt som Nelson spelat in, dessutom med en rolig video där han sjunger om hur han surfar på nätet och hittar sin egen dödsannons:

Och, ja, ni fattar poängen. Så där kan man resa runt i musikhistorien på Youtube hur länge som helst. Men det börjar bli sent. Plötsligt minns hur det hela började, med Djungelboken och Kenny Ball and his Jazzmen. Jag gör en ”kenny ball”-sökning för att se vad mer de fått gjort och ramlar rakt på en tjusig showinspelning av gladjazzvaxet ”Midnight in Moscow”. Inte illa som final.

Ball tog sig tydligen till en andraplats på Billboard Hot 100-listan med ”Midnight in Moscow”, står det i infon till videon. Året var 1962.

Advertisements

---

FÅ EX KVAR!

Beställ signerat ex av min
reportagebok ”EFTER TRUMP” – aktuell
inför Trumps comeback 2025!

---