VECKANS ANALYS, 3 JANUARI 2020 — Här är min topplista för vad du bör hålla koll på allteftersom årets politiska cirkus i USA varvar upp.

RIKSRÄTTEN MOT TRUMP

Först var det helt otroligt att USA:s president skulle kunna ställas inför riksrätt. Sedan blev det högst troligt. Och efter några månaders utredning om Ukrainahärvan ställdes han mycket riktigt inför riksrätt i december 2019, som den tredje presidenten någonsin.

Och sedan…?

För någon riksrätt i senaten, allstå själva riksrättegången, har vi ännu inte sett till. Något datum för när den kan bli av existerar inte, än mindre har några åtalspunkter skickats över till senaten. Nancy Pelosi, representanthusets talman, har helt sonika valt att hålla på åtalet av strategiska skäl.

Kongressen öppnar första hela veckan i januari. På måndag kan det komma att bringas klarhet i vad som väntar. Eller också inte. För det tryck som rådde under de tidvis explosiva förhören om Trumps parallella utrikespolitik i Ukraina i höstas har förbytts i någon sorts vacuum.

Vad som verkligen är värt att hålla utkik efter under början av 2020 är om ens Demokraterna själva vill ha någon riksrätt längre – eller om de återgår till plan 1A och försöker slå Trump i valurnorna i november istället.

BIDEN VS. SANDERS VS. NÅGON ANNAN?

Joe Biden är mittenkandidaten, Bernie Sanders är vänsterkandidaten. Men båda slåss de om delvis samma arbetarklassväljare i Mellanvästern. Och en hel del tyder på att det blir just de två som gör upp om partiets nominering.

Att Biden spelar i högsta ligan visste vi redan. Men inte minst Sanders fundraising under fjärde kvartalet, som Politico skriver om här, visar att socialdemokraten från Vermont har chans att återupprepa sin fenomenala kampanjinsats från 2016, trots en hjärtinfarkt i oktober (eller tack vare?).

Biden och Sanders är de två kandidater som varit mest stabila i opinionsmätningarna under 2019, enligt Real Clear Politics.

Men Elizabeth Warren då, undrar någon. Hon har tidvis konkurrerat bra, men föll under Bernie i december och förefaller vara på väg att förlora kampen om den unga vänsterfalangen i partiet, vilket jag skrev om i förra veckans analys.

En del analytiker börjar nu luta åt att vi får en uppgörelse mellan de två äldsta männen i racet, Biden och Sanders. Jag håller med om att deras jämförelsevis stabila siffror tyder på det. Det vore i så fall ett lite snopet slut på en demokratisk uppställning som för bara några månader sedan innehöll över 20 namn.

KAMPEN OM TRUMPVÄLJARNA

Men alla andra har inte gett upp hoppet, även om demokraten Julian Castro inledde året med att hoppa av sitt försök att bli partiets presidentkandidat.

Två som kämpar vidare är Minnesota-senatorn Amy Klobuchar och förra South Bend, Indiana-borgmästaren Pete Buttigieg. Båda står inför fenomenala utmaningar. Särskilt Klobuchar försöker övervinna dem genom att jaga efter väljare som visserligen röstade på Obama 2008 och 2012, men som gick över till Trump 2016.

Den strategin lär vi få se mer av, anar jag. Trumps seger byggde inte på en storstilad politisk plattform, den bestod i att ett antal tiotals tusen väljare i ett fåtal delstater inte ville se Hillary Clinton som president.

Går det så enkelt för en republikan att segra, går Klobuchars resonemang, så finns det inget som tyder på att en demokrat inte kan göra om samma trick fast åt andra hållet.

VALFRÅGORNA ELLER TRUMP?

Gratis college, skattefinansierad sjukvård, grön energi, en stabilare utrikespolitik, fler jobb? Eller främst att få bort Trump ur Vita Huset?

Det flackar lite hit och dit vad gäller de demokratiska kandidaternas kampanjstrategier. Biden tillhör den som nämner Trump oftast, men räcker främst opposition mot den sittande presidenten för att ta honom till seger? Sanders går till val på en utpräglad vänsteragenda, som han delvis delar med Warren. Men räcker den för att locka tillräckligt stor andel oberoende mittenväljare?

Vilken strategi som partiet och dess kandidat till slut väljer inför valet i november blir ett av årets mest intressanta teman att följa.

EXIT IOWA?

Det fanns en tid (för sisådär fyra år sedan) då seger eller möjligen andraplats i Iowas primärval i februari sågs som nödvändig för att kunna säkra partiets nominering på konventet. Sedan kom Trump, som faktiskt hamnade tvåa i Iowa 2016 efter Ted Cruz.

Frågan är om primärvalscirkusen håller på att tappa i betydelse. Eller annorlunda uttryckt: det förefaller helt klart att den gör det.

Det här årets tydligaste exempel: New Yorks tidigare borgmästare, miljardären Mike Bloomberg, som satsar sina surt förvärvade dollar på att som sent tillkommen kandidat skippa de tidiga delstaterna – som Iowa, New Hampshire och South Carolina – för att göra en big splash på Super Tuesday i början på mars istället. Detta till partietablissemangets stora förtret.

Lyckas Bloomberg, vilket jag knappast tror, så innebär det en ytterligare utmaning för det nomineringssystem som varit rådande i flera decennier.

— ERIK BERGIN, 3 JANUARI 2020