Republikanernas väg – Trump eller ny framtid
Detta är ett kapitel ur min bok ”EFTER TRUMP”, släppt på Kunskapshuset Förlag 21 januari 2022. Kapitlet är även publicerat som reportage i SvD 16 januari 2022.
”Republikanerna kan inte vinna utan Trumps kärnväljare”, spår experter. Kan partiet släppa honom – och samtidigt hålla ihop som parti? Detta skriver SvD-journalisten Erik Bergin om i ett kapitel ur boken ”Efter Trump”.
Samtalet från Vita huset i Washington till Brad Raffensperger, sydstaten Georgias valminister, kom runt klockan tre på eftermiddagen, lördagen den 2 januari 2021.
Vad som sedan utspelade sig under runt en timme går till historien som ett av de tydligaste exemplen på hur Trump, efter att ha blivit bortröstad som president två månader tidigare, nu försökte hindra USA:s demokratiska valprocess.
Det Trump bad om när han ringde var att få Raffensperger, som är republikan, att ”hitta” knappt 12 000 Trumpröster så att presidenten skulle vinna delstaten Georgia. Om Trump skulle kunna radera ut Joe Bidens seger där, resonerade presidentens rådgivare, och sedan få samma sak att hända i en eller två delstater till, så fanns det en segerchans för Trump även om den var minimal.
Och allt förutsatt att USA:s demokratiska institutioner bröt samman på kuppen.
Under samtalet, som avslöjades strax efteråt av Washington Post, förde Trump fram klagomål på hur Georgia skött presidentvalet. Presidenten hävdade att han vann Georgia med ”hundratusentals röster”. I själva verket hade flera omräkningar av röster gjorts och anklagelser om fusk och problem med röstningen i vissa län hade utretts. Alltsammans hade bekräftat Joe Bidens valseger i Georgia.
Presidenten rabblade upp siffror om påstått falska röster som föreföll vara påhittade.
”Jag måste hitta 12 000 röster, och jag har många gånger det. Och därför vann jag delstaten”, hävdade Trump, en aning ologiskt, vid ett tillfälle under det stundtals irriterade samtalet.
Vid ett annat tillfälle i samtalet invände partikamraten Raffensperger: ”Well, Mr President, utmaningen som du har är att de data du har är fel.”
Donald Trump förlorade inte bara i Georgia. Om han hade lyckats övertala valtjänstemän och delstatspolitiker i enbart den delstaten att förfalska valresultatet så hade det ändå inte gett honom segern i hela valet. Georgia har nio elektorsröster. För att nå upp till de 270 som krävs för vinst hade Trump även behövt manipulera valresultaten i exempelvis Pennsylvania, där Biden också vann.
Trump ringde mycket riktigt även till Pennsylvania efter valet den 3 november för att få politiker och tjänstemän att bortse från Bidens valseger och göra Trump till vinnare i stället.
När samtalet från Vita huset till Georgia kom i början av januari var presidentvalet i varje praktisk mening redan avklarat.
Alla USA:s 50 delstater hade verifierat sina valresultat. Delstatspolitiker som Raffensperger, vare sig de var republikaner eller demokrater, hade godkänt räkningen av väljarröster. Trumps advokater hade förlorat ett 50-tal domstolstvister där de försökt stoppa rösträkningen, eller påstått att ett eller annat valresultat var fel eftersom Trump hävdat det.
Ändå var flera av de domare som raskt deklarerade ”case dismissed” utsedda av republikanska presidenter, eller av Trump själv. USA:s självaste högsta domstol hade utan motivering vägrat ta upp två mål som skickats in av Trumps anhängare.
Klagomål från Trump om de elektorer som utsetts hade inte kommit någonvart, eftersom hans advokater saknade bevis för det ”massiva valfusk” som presidenten twittrat om, både långt före och efter valdagen.
Dessutom hade valprocessen redan passerat det tillfälle då presidenten egentligen väljs enligt USA:s grundlag, nämligen de 538 elektorernas omröstning. Varje delstat utser efter valdagen ett antal elektorer, baserat på hur väljarna röstat. Antalet varierar med befolkningens storlek. Exempelvis har jätten Kalifornien 54 elektorer och Wyoming har tre. Dessa 538 individer har en röst var och röstar formellt fram en president några veckor efter själva valdagen i början av november.
Trumps egen justitieminister, William Barr, hade även deklarerat att han inte sett något valfusk som skulle ha kunnat ändra valresultatet. Samma sak sa federala polisen FBI, Homeland Security Department och andra myndigheter. De flesta så kallade bevis i form av muntliga vittnesuppgifter och videofilmer som laddats upp på Youtube av anhängare till presidenten, och som okritiskt fördes vidare av Trumpvänliga medier, avfärdades av valarbetare, domare, valexpertis och myndigheter som påhittade, byggda på missförstånd eller bevis för ingenting alls.
Det fanns helt enkelt inget ”omfattande valfusk”. Det existerade ingen intrikat konspiration, genomförd av demokrater i fem, sex, sju delstater och hundratals län samtidigt, mitt under näsan på myndigheter och valarbetare. Eftersom presidentval i USA genomförs på delstatsnivå är det desto mer komplicerat att iscensätta ett storskaligt valfusk.
Vad Trump fick lära sig, eller möjligen borde ha lärt sig under de två månaderna efter presidentvalet i november 2020, var att valfusk inte blir sant bara för att han själv hävdar det.
Trump förlorade på gammalt, hederligt vis: han fick färre väljarröster och färre elektorsröster än Joe Biden. I september 2021 – nio månader efter valet – bekräftade en omräkning av rösterna som genomförts av Trumpanhängare i ett län i Arizona att Biden vunnit där också.
Men i princip ingenting som Trump sa eller gjorde efter valdagen tydde på att han brydde sig om lag och ordning, om demokrati, eller den grundlag han svurit att försvara när han tillträdde.
Den 6 januari 2021 återstod bara en formalitet för att kunna lägga valet 2020 till handlingarna: kongressen i Washington DC skulle formellt räkna elektorernas röster och besluta att Joe Biden skulle sväras in som USA:s nästa president i januari 2021.
Vanligtvis passerar den omröstningen utan vare sig stora rubriker eller uppmärksamhet.
Men den 6 januari 2021 kom att skaka både USA och resten av världen. Trump och hans medhjälpare hade kallat till en demonstration mot valet, kallad Save America rally, i Washington och tusentals av hans supportrar hade kommit dit.
I ett timslångt tal vid Vita huset fortsatte Trump att hävda felaktigt att han vunnit presidentvalet. Han uppmanade sina anhängare att tåga mot kongressen, där politikerna under ledning av vicepresident Mike Pence höll på med räkningen av elektorsrösterna.
Vid ett tillfälle i talet nämnde Trump att protesten skulle gå ”fredligt” till, men han sa också: ”Om ni inte kämpar så kommer ni inte att ha kvar något land.”
Demonstrationståget började gå längs Pennsylvania Avenue österut mot Capitol Hill, där kongressbyggnaden ligger. Hundratals Trumpsupportrar tog sig förbi polisspärrar och bröt sig in i byggnaden. De gick omkring i demokratins amerikanska högborg med rasistiska flaggor, vandaliserade kontor, stal föremål och försökte bryta sig in i senaten, där räkningen av elektorsrösterna fick avbrytas, och tog selfies som postades på sociala nätverk. Polis tvingades öppna eld.
Medan en hel värld förfärat såg på tv-bilderna från Washington ringde jag statsvetarprofessorn Dennis Goldford i Iowa som tidigare hjälpt mig att reda ut hur amerikansk politik fungerar.
Det var en missmodig professor som svarade.
”Det här är djupt nedslående. Vad du har är ett parti som blivit radikaliserat”, sa Goldford medan tv:n visade hur Trumpanhängarna bröt sig in i kongressbyggnaden.
Efter att upprorsmakarna till slut försvunnit fortsatte rösträkningen sent på kvällen.
Att Trump agerade som han gjorde förvånar troligen relativt få som följt honom genom åren. Själv var jag däremot förvånad över att hans plan att vända en valförlust till seger inte var bättre planerad än den visade sig vara. Trumps chefsadvokat, den förre New York-borgmästaren och åklagaren Rudy Giuliani, gjorde sig till åtlöje med bisarra presskonferenser, fantasifulla anklagelser om valfusk och löften om att bevis var på väg.
Men det finns en annan faktor som kanske förvånar ännu mer. Trump, Giuliani och övriga som drev försöken att välta valet över ända hade hjälp av stora delar av den republikanska partieliten, med senatorer som Ted Cruz från Texas och Lindsey Graham från South Carolina. De förde ivrigt Trumps osanningar vidare. Samtidigt påstod de sig vara bekymrade över valets integritet, på grund av alla anklagelser om valfusk – som de själva spred.
Även efter stormningen av kongressen, alltså den 6 januari – som var ett angrepp både på politikerna själva och på demokratin – fortsatte många högt uppsatta republikaner i allt väsentligt att försvara Trump. Vissa av dem försökte under 2021 förminska vad som hänt den 6 januari och jämförde de våldsamma Trumpsupportrarna med ”turister”, eller hävdade att FBI:s utredning av upploppet innebar ”trakasserier av fredliga patrioter”.
Långt ifrån alla republikaner höll förstås med. Den våldsamma stormningen av Kapitolium kom att vidga den spricka inom det republikanska partiet som hållits igen under fyra år av lojalitet med presidenten. För vissa var det viktigare att försvara demokratin än att försvara Trump.
Och det är viktigt att ha klart för sig att Trumps plan att sitta kvar, oavsett valresultat, kunde ha gått i lås.
Att Joe Bidens valseger till slut gjorde att han blev USA:s 46:e president hängde till stor del på ett antal domare, delstatliga politiker från båda partier och tjänstemän runt om i valsystemet som klarade av att stå över partipolitik och påtryckningar från Trumps Twitterkonto. Raffensperger – Georgias republikanska valminister som såg till att Bidens seger i sydstaten verifierades, trots att han själv hellre sett Trump vid makten i fyra år till – är en av dem. Men det finns hundratals fler.
Trump har orsakat stor skada på USA:s demokrati, eftersom miljoner av hans följare inte längre verkar tro på den demokratiska processen. Eller så är de övertygade om att en demokrat inte kan vinna utan valfusk. Många ledande republikaner backar glatt upp de falska påståendena om valfuskande demokrater, som länge hörts inom Republikanerna, men som aldrig tidigare anammats av partieliten så brett som nu.
Hade Trump lyckats så hade USA inte längre varit en demokrati värd namnet.
Men planen gick inte i lås. På morgonen den 20 januari 2021, några timmar innan Joe Biden svor eden och blev USA:s 46:e president, lämnade Trump presidentbostaden efter fyra år.
Samtidigt stod det klart att Republikanerna var i öppen konflikt med sig själva. En falang drev aggressivt fortsatt stöd till Trump. En annan ville bryta helt med expresidenten.
Jag har följt amerikansk politik noga sedan 2013. Det här var inte det republikanska parti jag kände igen.
Jag har följt amerikansk politik noga sedan 2013. Det här var inte det republikanska parti jag kände igen.Ur ”EFTER TRUMP” av Erik Bergin, 2022
Flera år tidigare, i juli 2016, i ett sommarhett Cleveland i jordbruksdelstaten Ohio, såg jag hur två demonstranter stod nära varandra på ett torg. Republikanernas partikonvent skulle just starta.
En demonstrant höll upp ett plakat med texten ”Trump är en skitstövel” på spanska. På en flagga bredvid stod det ”TRUMP – Make America great again”. De båda demonstranterna var åtminstone överens om att de tyckte olika.
– Jag gillar muren, jag gillar Trumps handelspolitik och det han säger om Kina och sådana länder, förklarade Trumpsupportern Nick Hallmark från Wisconsin.
En annan demonstrant på torget jag pratade med, Marni Halasa, dömde ut Trump.
–Jag är här för att protestera mot Trump. Han tror inte på demokrati, sa Halasa. Sekunden efter slog hon fast att hon i och för sig inte gillade Hillary Clinton heller.
Men efter fyra år med Trump som president är sansade politiska diskussioner sida vid sida på gator och torg ofta inte längre vad amerikansk politik handlar om.
Trump är fortfarande avstängd från Twitter för att ha spridit lögner och uppviglat till våldet i Washington. Och för Republikanerna har huvudfrågan från 2016 – hur partiet ska kunna acceptera Trump – nu förvandlats till den här:
Hur ska partiet kunna släppa honom? Och samtidigt hålla ihop sig självt.
Inte ens partiets strategi för att försöka vinna framtida val är partiet självt enigt om. Vissa republikanska strateger hävdar att expresidenten blir en tillgång inför kommande val, som kongressvalet 2022. Andra insiders beskriver ett parti i djup intern kris efter att ha låtit sig styras av Trump i fyra år, för att nu plötsligt stå utan ledare som förmår lägga valet 2020 bakom sig och blicka framåt.
– Politisk katastrof räcker inte för att börja beskriva hur dåligt det här är för Republikanerna, säger republikanska konsulten Alex Contant, till tidningen Roll Call som bevakar kongressen.
Efter att Trump svurits in till president i januari 2017 började de tidigare kritiska rösterna inom partiet att tystna, en efter en. Senatorerna Jeff Flake och Bob Corker kritiserade öppet presidenten. Men båda valde att lämna politiken 2018. Ett fåtal andra som Mitt Romney, Lisa Murkowski och Susan Collins vågade gå emot Trump. De flesta andra teg. Trumps kanske fränaste kritiker inom det egna partiet, senatorn John McCain, avled i cancer.
– Det finns inte plats för Trumpskeptiker, för att inte tala om Trumpkritiker, i republikanska primärval dessa dagar, sa Jeff Flake i en intervju hösten 2018.
Skälet var förstås presidentens starka stöd bland republikaner, ofta runt 85–90 procent enligt Gallups mätningar. Men dessutom, och kanske ännu viktigare, handlade det om en framväxande och alltmer högljudd kärna av extrema Trumplojalister. De var från början inte nödvändigtvis republikaner, eller ens särskilt konservativa. Men de kom att identifiera Trump som USA:s självklara – och enda rättmätiga – ledare ur en rad andra aspekter än enbart sakpolitiska.
Före valrörelsen 2016 hördes dessa personer knappast alls. Konspirationshögern, med ledarfigurer som Alex Jones och hans radioshow och sajt Infowars som sprider allehanda konspirationsteorier, brukade vara en fringe movement, en marginell rörelse långt bort från den politiska mittfåran.
Under Trump var nu denna tidigare perifera strömning på väg att definiera vad det republikanska partiet stod för. De mest extrema anhängarna tolererade enbart ovillkorligt stöd för presidenten. Trumps egen sanning, levererad i en evig ström på Twitter under hans fyra år i Vita huset, var den enda sanning de accepterade.
Men stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 knäckte Republikanernas interna sammanhållning bakom Trump, åtminstone till en början.
Det republikanska partiet visade månaderna efter valet 2020 ett splittrat och självdestruktivt beteende på vissa håll. Som i Arizona och Georgia, där Joe Biden vann. Somliga republikanska politiker i dessa områden fortsatte att backa upp Trumps attack på det demokratiska valsystem som fått dem själva att bli valda till sina ämbeten.
Samtidigt som Trump ställdes inför en historisk andra riksrätt i början av 2021 planerade Arizonarepublikaner som bäst att dela ut officiella reprimander till partikamrater som kritiserat Trump och visat bristande lojalitet mot den avgående presidenten.
Och i ett extra val till senaten i Georgia januari 2021, ett par månader efter presidentvalet som Trump förlorat, utmanades de två republikanska senatorerna Kelly Loeffler och David Perdue av de två demokraterna Raphael Warnock och Jon Ossoff. Republikanerna drev en aggressiv Trumplinje inför senatsvalet 5 januari och krävde att republikaner som inte spelat med i Trumps segerfantasi skulle avgå. Det hela slutade med seger för de två demokratiska kandidaterna.
Demokraternas seger i Georgia gjorde i sin tur att partiet vann kontrollen över senaten. Under Trump hade Republikanerna därmed förlorat presidentposten och hela kongressen, alltså representanthuset och senaten.
Men även som expresident har Trump än så länge allierade kvar i partitoppen, bundsförvanter som ser vikten av att behålla stödet från extremlojalisterna. Behovet av att hålla sig väl med Trumpanhängarna har ibland fått märkliga konsekvenser för vissa republikaner i Washington. Ett sådant exempel uppstod i samband med USA:s reträtt ur Afghanistan i augusti 2021.
Under 2020, då Trump ännu var president, var det Trumps utrikesminister Mike Pompeo som förhandlade fram ett avtal om reträtten med talibanerna i Afghanistan. Avtalet stadgade att USA skulle lämna landet i maj 2021 efter nära 20 års krig. Därmed skulle ett av Trumps vallöften – att avsluta USA:s ”eviga krig” – vara uppfyllt.
De republikanska politikerna var positiva. En av dem, representanthusets minoritetsledare Kevin McCarthy, sa i början av 2020 att avtalet med talibanerna var ”ett positivt steg”. En republikansk senator, Josh Hawley från Missouri, slog fast att de amerikanska soldaterna borde lämna Afghanistan så snart som möjligt.
Den som uppfyllde Trumps vallöfte blev dock inte Trump själv, utan hans efterträdare Joe Biden. Att hinna avsluta USA:s militära engagemang i Afghanistan till den 1 maj 2021 som Trump tänkt sig visade sig omöjligt. När reträtten till slut genomfördes i augusti så blev den kaotisk.
Dock lämnade USA trots allt Afghanistan 2021. Vallöftet som Trump och Biden haft gemensamt var uppfyllt.
Men vid det laget så hade Trump ändrat sig. Biden borde ha behållit soldater i Kabul, ansåg han nu.
”Vi hade Afghanistan och Kabul i perfekt kontroll med bara 2 500 soldater och han (Biden) förstörde det när han krävde att de skulle fly”, påstod Trump i ett uttalande.
Att expresidenten övergett sin tidigare ståndpunkt och politik fick effekter för andra republikaner som försökte hålla sig väl med honom. På en presskonferens, strax efter att det sista amerikanska C-17-militärplanet lyft från Kabul vid månadsskiftet augusti–september 2021, deklarerade Kevin McCarthy:
– Jag hade inte låtit talibanerna diktera datumet när amerikaner ska lämna. Men den här presidenten gjorde det, sa McCarthy med syftning på Biden.
Han nämnde ingenting om att Trump också kommit överens med talibanerna om ett datum.
Josh Hawley, den republikanska senatorn från Missouri, krävde att Biden skulle avgå. Andra sa att han borde avsättas av regeringen eller ställas inför riksrätt.
Det är naturligtvis inte första gången i historien som politiker tvärvänder från en åsikt till en annan, eller tvingas överge en tidigare ståndpunkt sedan den blivit politiskt omöjlig av det ena eller andra skälet. Demokratiska politiker har gjort samma sak. Och vem vet om Trump och hans administration hade lyckats bättre med reträtten ur Afghanistan än Bidens gjorde.
Men oavsett det, så tydliggör 180-gradersgiren hos Trump och andra ledande republikaner vilket grepp som expresidenten fortsätter att ha om partiet, i kraft av hans stöd hos en stor del av USA:s konservativa väljare. Den blottlägger även sprickan inom Republikanerna, där politiker som McCarthy och flera andra i kongressen anstränger sig noga för att ta en position i linje med Trumps – hur motsägelsefullt intryck det än ibland kan ge – medan andra tillåter sig att säga vad de sagt tidigare, oavsett vad Trump anser för tillfället.
Så frågan blir vilken falang inom Republikanerna som vinner, när det sker och hur en sådan uppgörelse ska gå till. Diverse republikaner sonderar just nu terrängen inför 2024 och överväger hur de ska flytta fram positionerna i kongressvalet 2022, med eller utan stöd från Trump.
Det är bara ett problem: det republikanska partiet behöver Trumps väljare. Utan dem, argumenterar professor Goldford i Iowa, blir det problematiskt för Republikanerna att vinna nästa presidentval.
– Partiet kan inte vinna utan Trumps väljare, men det räcker heller inte med dem, säger Goldford.
Han och andra politiska analytiker spår en besvärlig intern uppgörelse när det republikanska partiet måste definiera vad det står för efter fyra år som Trumps parti. Utan att samtidigt stöta bort hans väljare.