Efter Charlottesville: Trump riskerar bli isolerad

Presidentens hantering av rasismen i Charlottesville visar att han inte klarar att leda när det verkligen behövs.

593 0
593 0

GRÄSÖ — Donald Trumps hantering av våldet i Charlottesville, Virginia, är det senaste exemplet på vad jag varnade för i en analys i januari i år från New York, inför att han svors in som president.

Jag skrev bland annat:

Slutsats: Trump riskerar i värsta fall att bli så ockuperad av självgenererade kontroverser att han inte kan fungera som president.

I Charlottesville, Virginia, förra helgen drabbade KKK-medlemmar, nynazister och vit makt-förespråkare samman med anti-rasister och liberala demonstranter. Under veckan efter det dödliga våldet misslyckades Trump, som The Economist påpekar, med det enklaste av politiska tester: att hitta ett sätt att fördöma nazister.

Istället för att fördöma högerextremismen valde presidenten, på en ilsken presskonferens i Trump Tower i New York, en linje där han skyllde på ”båda sidor”. Han gick så långt som att hävda att ”det finns goda människor” även bland de öppet rasistiska demonstranterna. De hade samlats för att protestera borttagandet av en staty som hyllade Robert E Lee, den militära ledaren hos 1800-talets utbrytarrepublik, the Confederate States of America, som ville bevara slaveriet.

Steve Bannon. Foto: Gage Skidmore/Flickr

Många bedömare drar långtgående slutsatser av vad det är Trump försöker åstadkomma, och om i hur stor utsträckning som Trumps strategi styrs av hans chefsrådgivare Steven Bannon, tidigare ledare för den högerextrema och Trump-hyllande opinionssajten Breitbart dit Bannon väntas återvända sedan han sparkats på fredagen.

Sådana slutsatser blir till stor del en gissningslek. Men följande går ändå att slå fast:

En amerikansk president förutsätts ha så god kunskap om republikens mörka historia att han inte med hedern i behåll kan jämställa vit makt-aktivister med deras motdemonstranter, som Trump gör.

USA, under republikanen Abraham Lincoln, utkämpade ett bittert inbördeskrig 1861-65 för att en gång för alla få slut på slaveriet och rensa upp de mörka repressiva krafterna i främst the Deep South. Det lyckades bara delvis. Hundra år senare stod en ny strid i sydstaterna där Ku Klux Klan-medlemmar brände svarta kyrkor och begick mord för att behålla segregationen mellan svarta och vita. Sedan dess har USA kommit en bra bit på väg, men rasvåldet och motsättningarna har ändå blossat upp med jämna mellanrum, som under de senaste årens uppmärksammade polisskjutningar av svarta amerikaner.

Lincoln-monumentet i Washington. Foto: Daniel Mennerich via Flickr/Foter.com/CC BY-NC-ND

Och nu, under president Trump, hyllas i rakt nedstigande led de förespråkare för slaveriet som Lincoln bara med stor möda lyckades besegra för drygt 200 år sedan.

I den mån Trumps svaga hantering av Charlottesville alls bygger på en genomtänkt politisk strategi så verkar det som han sträcker ut en hand till sin mest trogna politiska bas. Det handlar om de ”vita arga män”, ofta med låg utbildning som i Trump fann en kandidat under 2016 års valkampanj som representerade allt det som rader av presidenter och presidentkandidater under flera decennier inte representerat: anti-Washington, kamp mot etablissemanget och en röst för dem som sett fabriksjobb försvinna i rader under flera tiotals år samtidigt som kongressen var upptagen med internt käbbel.

Att nå ut till denna grupp var en sund politisk strategi under valkampanjen, även om Trump tvingades sträcka sig så långt som att flörta med även de mörkaste högerkrafterna som tidigare Klanledaren David Duke.

Men att göra det nu, när valet är vunnet och Trump sitter i Vita Huset, är kontraproduktivt. Den president Trump som det här året om och om igen anklagat Demokrater för att inte ha kommit över valförlusten visar nu återigen att han själv är kvar i förra årets valkampanjretorik. Han har under sina runt åtta månader på posten inte gjort någon ansträngning för att ena nationen. Istället har han gått till den ena attacken efter den andra, även mot Republikaner i kongressen vars stöd han måste ha för att fungera som president.

Det republikanska partiet är på väg bort från Trump, som ser ut att bli alltmer isolerad vare sig han accepterar eller inser det själv eller inte.Erik Bergin

Detta är illa nog. Men än värre är Trumps uppenbara oförmåga att acceptera några som helst misstag eller fel. Presidenten fortsätter att twittra osanningar och reagerar ilsket med att anklaga USA:s medier för ”fake news” när hans lögner inte accepteras som sanningar. Det liknar reaktionen hos ett trotsigt barn. Många hoppades under 2016, och särskilt efter att valet var vunnet, att det personlighetsdraget skulle ersättas av en mera stringent hållning. Men det har inte skett, snarare tvärt om.

Resultatet blir att det republikanska partiet är på väg bort från Trump, som ser ut att bli alltmer isolerad vare sig han accepterar eller inser det själv eller inte. I slutet av juli, innan våldet i Charlottesville försatte Trump i ännu en självgenererad kontrovers, skrev den republikanska senatorn och Trump-kritikern Jeff Flake från Arizona en opinionsartikel där han anklagar partiet för att leva i förnekelse kring dess presidents tillkortakommanden. Och han menar att Republikanerna i kongressen abdikerat från sin roll som en av de ”checks and balances” gentemot Vita Huset, ”the Executive branch”, som de har enligt USA:s konstitution. Flake skriver bland annat, i Politico:

Too often, we observe the unfolding drama along with the rest of the country, passively, all but saying, “Someone should do something!” without seeming to realize that that someone is us. And so, that unnerving silence in the face of an erratic executive branch is an abdication, and those in positions of leadership bear particular responsibility.

Liknande röster hörs från andra håll inom Republikanerna, nu senast bland många andra från respekterade republikanska senatorn Bob Corker.

Detta sker i ett kritiskt läge för Trumps presidentskap, av flera skäl:

1) Under åtta månader har Trump inte fått en enda stor politisk reform genom kongressen. Hans största bedrift är att ha utsett och fått en ny konservativ domare godkänd till Högsta domstolen, Supreme Court, efter att partiet förhalade Obamas kandidat i närmare ett år. Försöket att riva upp sjukvårdsreformen Obamacare har slutat i fiasko. Därtill återstår stora utmaningar: skattereform, federal budget inför 2018, höjning av det federala lånetaket och Trumps egen utlovade stora infrastruktursatsning.

2) Hösten 2018 är det åter kongressval i USA. Kampanjandet är redan igång, samtidigt som Trumps stöd i vissa mätningar är på väg nedåt 30-procentsstrecket, sett till hela befolkningen (en majoritet av landets republikaner ger Trump ännu sitt stöd). De republikanska senatorer och ledamöter i representanthuset som finner att de inte har något att vinna opinionsmässigt på att öppet stödja Trump inför valet i september 2018 kan hamna i slutsatsen att öppet motstånd är en mer effektiv strategi, även om de möts av presidentens ilskna Twitter-bombardemang.

3) Trump själv fortsätter att hamna i den ena kontroversen efter den andra, samtidigt som de olika utredningarna kring Rysslands inblandning i förra årets val har intensifierats under sommaren. Alltsammans tar fokus från Vita Husets egen agenda och saktar ned kongressens försök att få någonting gjort.

Skärmdump från artikel i Charlottesville-tidningen The Daily Progress om minnesstund för Heather Meyer som dödades av en vit makt-supporter.

Även andra tidigare Trump-supportrar tar avstånd från presidenten i svallvågorna av Charlottesville. Trumps oförmåga att fördöma nynazister fick rader av chefer för USA:s storbolag att hoppa av två av presidentens politiska råd inom näringslivspolitik, så att Trump i slutändan upplöste råden. Även programledare hos konservativa Fox News reagerade med chock när Trump likställde KKK med anti-rasistiska demonstranter. Och rapporter kommer mer eller mindre varje dag om fortsatt oenighet och kritik inom hans egen administration och i Vita Huset, där Trumps nya stabschef sedan två veckor, John F Kelly, till synes förgäves har försökt skapa ordning kring presidenten.

Det rasistiska och dödliga våldet i Charlottesville, med det efterföljande behovet av nationell samling och tröst, visar att det är i sådana lägen av nationell kris och trauma som president Trump underlevererar som allra mestErik Bergin

Ingen politisk ledare kan fungera under så kaotiska förhållanden som de som Trump skapar ideligen åt sig själv, än mindre fungera effektivt. Trump är alltmer isolerad som president. Debaclet efter Charlottesville är dessutom bara den senaste kontroversen i en plågsamt lång rad.

De amerikaner som stödjer presidenten, och det är förvisso en hel del (en majoritet av registrerade republikaner backar upp Trumo enligt flera mätningar), kommer att fortsätta göra det ett bra tag, åtminstone tills det står klart att Trump eventuellt misslyckas med att leverera på (ännu fler av) sina mest eftertraktade vallöften: skattereform, immigration, infrastruktur, lag och ordning. Hans mest trogna skara väljare kommer att köpa presidentens egna ”sanningar”, levererade mer eller mindre varje tidig morgon via Twitter, om att Trumps oförmåga att leda nationen inte är hans egen utan en konspiration av Demokrater och liberala ”fake news”-medier.

Men för USA som helhet är Trumps presidentskap så här långt en sorglig historia. Landet förtjänar så oerhört mycket bättre. Och det rasistiska och dödliga våldet i Charlottesville, med det efterföljande behovet av nationell samling och tröst, visar att det är i sådana lägen av nationell kris och trauma som president Trump underlevererar som allra mest.

I denna artikel