”I’ve seen it go up, and I’ve seen it come down”

Erik Bergin
2015 var jag och fotograf Pontus Höök i västra Texas. Oljepriset hade rasat och vi ville se hur priskollapsen påverkade Midland, den informella huvudstaden för utvinningen av delstatens svarta guld. Här är vår rapport, publicerad i SvD Näringsliv den 18 maj 2015.

Foto: Erik Bergin

När oljan rasar stannar Texas

Oljans priskollaps får det nyss glödheta Texas att tvärnita. Tusentals arbetare sägs upp när USA:s dyra skifferolja, som exploderat i volym de senaste åren, nu blir olönsam. Men för investerare lägger det låga priset grunden för nya affärer.
SvD har besökt Midland för att se oljeprisets verkliga effekter.

Text: Erik Bergin. Foto: Pontus Höök

MIDLAND, WEST TEXAS Don Roberto står bredvid sin cementtruck och glor dystert på 44 oanvända borriggar ute på västra Texas platta, dammiga prärie. Nyss var riggarna i bruk i USA:s boomande oljeproduktion. Förra året ökade den med 1,2 miljoner fat – per dygn. Det var den största ökningen på minst hundra år, enligt branschsiffror.

– Jag arbetar med cement så jag klarar mig. Men min son jobbar på oljefälten med reparationer. De har fortfarande att göra, men det har saktat ned väldigt mycket, säger Don Roberto.

De oanvända borriggarna här ute mitt emellan oljestäderna Midland och Odessa ger inga intäkter åt uthyrningsföretaget. På andra sidan gatan ligger ett jättelager med borrar, tusentals meter rör i olika dimensioner prydligt sorterade i högar i väntan på att ett oljebolag ska finna det mödan värt att börja borra igen.

Oanvända oljeriggar utanför Midland, Texas. Foto: Erik Bergin

– De går åt fem personer att sköta en rigg. Du behöver förstås flera skift eftersom riggarna går dygnet runt. Och så all personal runtomkring som pumpar vatten, kör transporter, utför reparationer. Massor av jobb, muttrar Roberto.

För bara ett halvår sedan sprakade Midland av tillväxt. Tusentals flyttade in, bostadspriserna rusade, oljejobbarna köpte nya Ford F150-pickups hos Rogers Ford inne i Midland snabbare än bilfirman hann få fram dem.

– Det var lite enklare då, medger marknadschefen Beau Moore inne på kontoret i ett hörn av bilhallen.

Officiellt är arbetslösheten i Midland ännu en av USA:s absolut lägsta, runt 3 procent, men den är snabbt på väg upp. I december var bara 2,1 procent utan jobb i den här delen av Texas enligt statistiken – mindre än hälften av det amerikanska riksgenomsnittet. Lönerna i oljebranschen har rusat med 30 procent det senaste året.

Men medan många av tecknen på en klassisk oljeboom ännu finns kvar i västra Texas så är alltihop på att stjälpas över ända av en allt överskuggande faktor, till stor del bortom Texas egen kontroll: raset i oljepriset.

I juni 2014 toppade West Texas Intermediate (WTI), amerikansk lättolja, på 108 dollar fatet efter att ha svajat mellan 75 och 100 dollar i fem år. I januari i år var priset 44 dollar per fat, en priskrasch på över 50 procent på ett drygt halvår. Sedan bottennoteringen har WTI-oljan handlats mellan 50 och 60 dollar.

För Texas inte sällan små och familjeägda oljebolag förbyttes en lönsam kalkyl i röda siffror under loppet av ett kvartal. Stora delar av branschen vände 180 grader från expansion till överlevnad. Just nu är antalet borriggar i drift på väg nedåt i snabb takt. Under årets första månader har flera hundra borroperationer stoppats.

Ross Lacy, republikansk kommunpolitiker i Midland och oljedirektör i familjeföretaget Lacy Oil Corp. Foto: Pontus Höök

– Varje rigg innebär hundra förlorade jobb, konstaterar Ross Lacy, republikansk kommunpolitiker i Midland och oljedirektör i familjeföretaget Lacy Oil Corp. Han kandiderade mitt i den uppåtgående konjunkturen för två år sedan till en plats i kommunfullmäktige. Till vallöftena hörde stabilare vattenförsörjning, billigare bostäder och bättre vägar. Paradoxalt är åtminstone ett av dem på väg att uppfylla sig självt när den lokala oljeekonomin bromsar in.

– De senaste fyra åren har fastighetsvärderingarna i Midland ökat med över en miljard dollar per år, men de sjunker nästa år, säger han, sittande inne i en tom fullmäktigesal i Midlands fyrkantiga stadshus.

– Vi har haft 55 månader av ekonomisk tillväxt här, fram till nu. Det har i princip aldrig hänt tidigare, jag kallar det en ekonomi på steroider.

För även om tusentals uppsagda oljearbetare skapar ekonomiska problem på hushållsnivå så lider Midland som stad av växtvärk. Ross Lacy medger att ett lägre oljepris har sina fördelar:

– Vi började nästan konkurrera med New York om hur dyrt det var att hyra en lägenhet. Det vill vi inte ha. Inte alla jobbar med olja, vi har ensamstående mödrar som kämpar med att få det att gå ihop eftersom priserna drivits upp så mycket här.

Ricky Lobo är långtradarchaufför. I och med den ekonomiska situationen har antalet arbetstillfällen halverats för honom. Från fyra körningar om dagen till två. Foto: Pontus Höök

Fråga vem som helst på gatan i Midland och du får en sekundsnabb oljeanalys. Midland lever inte på oljan – staden har den i sitt blodomlopp.

Midland grundades i början av 1880-talet som en station längs Texas and Pacific Railway och fick sitt första postkontor 1884. Knutpunkten lyckades växa sig till en av Texas viktigaste handelsplatser för boskap strax före sekelskiftet. Men det var när olja hittades i Reagan County en bit åt sydost 1923 som orten befäste sin plats på kartan som regionalt oljecentrum, en “boomtown”.

Sedan dess har Midlands allt fler invånare – idag bortåt 160 000 – upplevt en lång rad av “booms” och “busts”.

Med andra ord: folk har vanan inne.

Min chef fick ett löneavdrag på 20 procent. Och vår lagerchef fick plötsligt 50 procent mindre i lönMichael Harris, Midland, TX

– I’ve seen it go up, and I’ve seen it come down, säger Melinda Merritt lakoniskt på motorvägsbred sydstatsdialekt.

Solen är på väg ned. Hon står barfota på trottoaren och tar en kvällscigg i sitt småslitna villa- och trailerparkområde i östra Midland. Hon har bott här i 60 år, berättar hon, och som sjukvårdare betraktat oljebranschen utifrån.

Men hennes grannes svärson, Michael Marris, jobbar som inspektör av borrör. Hans arbetsgivare sedan åtta månader, Lone Star Oil, sparkade 20 av kollegorna på ett bräde dagen före, berättar han.

Andra tvingas acceptera lägre lön mot att behålla jobbet.

– Min chef fick ett löneavdrag på 20 procent. Och vår lagerchef fick plötsligt 50 procent mindre i lön.

Cowboyhatt vid en bar i Midland, Texas. Foto: Erik Bergin

Med oljans ständiga upp- och nedgångar i minnet tar många i Midland den avsvalnande konjunkturen med en sorts upphöjt lugn, trygga i förvissningen att oljepriset en dag stiger igen.

Men minst en faktor skiljer den här upp- och nedgången från tidigare. Det är så kallad “fracking”, från engelskans “fracture”, att krossa, spräcka – en kontroversiell och miljömässigt omdebatterad metod för att utvinna olja och gas som på kort tid exploderat i omfattning i delar av USA, däribland västra Texas. Fracking, även kallad hydraulisk fracking, innebär att med hårt tryck pumpa ned vatten, sand och kemikalier i marken och därigenom krossa skiffersten där olja och gas finns. Fracking har använts i decennier, men har blivit alltmer effektiv. Och dessutom går det numera att borra horisontellt, parallellt med markytan istället för enbart rakt ned. Kombinationen av horisontella borrhål och fracking gör att det idag går att nå olja och gas som tidigare var omöjlig eller olönsam att ta upp.

Vi började producera för mycket olja för snabbt. Vi har ett utbudsproblem, inte ett efterfrågeproblemRoss Lacy, kommunpolitiker Midland, TX

Sådan så kallad skifferolja, “shale oil”, står bakom en historiskt stor ökning av USA:s oljeproduktion de senaste sju-åtta åren, till stor del koncentrerad till North Dakota, Oklahoma och Texas. Fram till 2008 var produktionen av skifferolja under en halv miljon fat per dygn. 2011 nådde den 1 miljon fat. Och i år når USA över 5 miljoner fat om dygnet.

I kombination med traditionell oljeutvinning innebär det att USA närmar sig en dygnsproduktion på 10 miljoner fat.

Produktionsökningen överflödade marknaden med olja, i ett läge där efterfrågan var svagare än tidigare. Lokalpolitikern och oljemannen Ross Lacy hör till dem som numera är en aning självkritiska.

– Vi började producera för mycket olja för snabbt. Vi har ett utbudsproblem, inte ett efterfrågeproblem, analyserar han.

Ändå ökar USA:s oljeproduktion ännu, trots prisraset. Fördröjningen har flera orsaker. Dels handlar det om skifferoljans naturliga flöde, där majoriteten utvinns snabbt och tidigt i ett borrhåls levnadscykel. Dels handlar det om olje- och borrbolagens leasingkontrakt för mark. Bolagen måste fortsätta att borra och utvinna olja och gas, annars bryts kontraktet och investerarna går miste om framtida intäkter.

Få vågar spekulera kring på vilken nivå oljepriset stabiliserar sig på längre sikt.

– Om det går ned till 20 dollar, då tror jag att det här samhället skulle förstöras, säger Ross Lacy.

Själv sålde han en de flesta av familjeföretagets källor när priset var kvar runt 100 dollar. Nu har han ett 30-tal kvar.

– Vi har fortfarande en hälsosam ekonomi här, men vi kommer inte att kunna växa med 4-6 procent per år, snarare kanske 1-2 procent.

Prisutvecklingen för WTI-olja, West Texas Intermediate. Priset bottnade 2015 på under 30 dollar fatet.

Få undgår nedgången. Klockan närmar sig nio på kvällen och bostadsområdet i utkanten av Midland försänks i mörker. Då kommer Ricky Lobo ut för att värma upp sin långtradare. Han har fått en kvällskörning. Dieselmotorn rosslar igång med ett bröl som krossar stillheten.

– Tidigare hade jag tre-fyra körningar om dagen, nu är det nere vid en eller två. Och de måste jag ta för att få ekonomin att gå ihop, säger han och gör sig redo för en nattlig långkörning längs Texas ensliga landsvägar.

Blake Wineinger sitter framför sina tre datorskärmar på åttonde våningen i ett anonymt kontorshus i centrala Midland. Här tillbringar han den mesta av sin tid. Oljeletaren och entreprenören är vid gott mod trots att han fått tänka om hela sin affärsmodell.

– Nu letar jag efter gamla källor som folk har missat de senaste åtta åren eftersom de varit upptagna med att borra nya hål. Du kan spendera relativt lite pengar och ändå få igång produktionen i sådana gamla hål, säger han.

– Marginalerna och volymerna är förstås mycket mindre, lägger han till och klickar upp en karta över Midland.

Blake Wineinger söker efter olja. Sedan finanskrisen 2008 fick hans oljeaffärer att implodera har han slutat att använda sig av banker för finansiering. Foto: Pontus Höök

Raset i oljepriset skadar USA:s oljeindustri mer än exempelvis Saudiarabiens. Den amerikanska skifferoljan är nämligen jämförelsevis dyr att få upp. Hur dyr varierar, men oljeexperter anger kostnaden som så hög som bortåt 40 dollar per fat i vissa bergformationer. Med varje cent som världsmarknadspriset fallit det senaste halvåret har allt fler tvingas se vinstmarginalen försvinna.

En av dem är Blake Wineinger och hans bolag OpTeryx Mineral Management. Det är inte utan att man känner med Blake. 2008, då finanskrisen fick världens kreditmarknad att tvärnita, imploderade hans affär när oljepriset kom farande från en toppnotering på över 140 till 33 dollar under loppet av ett par månader. Bankerna ringde i panik och krävde pengarna åter. Blake fick börja om från början.

– Efter det har jag sett till att ha en annan sorts finansiering, jag använder inga banker längre.

Vad värre är, Blake tycks avsky Midland. Han ser ned på dess undermåliga utbud av kultur och nöjen, muttrar över stans dammiga ökenluft, tycks förakta besattheten av det svarta guld som samtidigt är hans eget levebröd.

Han har familj och vänner på bördigare håll i Texas och flyr stan varje helg. Hans hobby är isklättring, en verksamhet som lämpar sig illa i en het och torr ökenstad utan en enda kulle högre en ett par meter i sikte.

Du kan tjäna pengar i den här branschen. Och du kan förlora alltihop väldigt snabbtBlake Wineinger

Och nu är han i färd med att skala ned. Blake Wineinger har under femton år byggt upp en verksamhet kring att hitta oljekällor som andra missat. Han plöjer geologiska rapporter, läser all statistik från US Energy Information Administration och betalar tiotusentals dollar till ett analysföretag som hämtar fram all produktionsstatistik för alla oljekällor i hela Texas från 1900-talets början. Alltihop matas sedan in i hans dator här på kontoret i Midland.

– Titta här, säger han och klickar upp en produktionskurva på skärmen. Den visar ett borrhål som producerade olja i flera decennier, men som på 1990-talet pluggades igen av den som då ägde leasingavtalet för marken. Troligen eftersom produktionen vid den tidpunkten var så låg, i förhållande till priset, att den inte lönade sig.

– Men nu är det sådana här jag letar efter. Jag kontaktar ägaren till marken och erbjuder min hjälp med att öppna upp källan igen. Jag står för alla kostnader och allt arbete. Ägaren får 25 procent av vinsten, förutsatt att det finns någon olja kvar, säger Blake Wineinger.

– Om det inte kostar mig än 25 000-50 000 dollar att få igång den igen så kan det bli extremt lönsamt.

Men att öppna upp gamla halvtomma källor är fjärran från vad han egentligen vill syssla med. Hans geologiska expertis och kontakter med finansiärer använder Blake Wineinger normalt till att leta nya, oborrade projekt där andra försökt men gått bet. Några sådana har han fortfarande igång, men med ett pris på 50 dollar fatet eller mindre är det svårt motivera kostnaderna och den höga risken.

De senaste åren har han både betraktat och bidragit till skifferoljans explosionsartade produktionsökning. Också han medger att branschen skapat sina egna problem genom att överflöda marknaden med olja. Prispressen nedåt eldas dessutom på av oljekartellen Opecs beslut att fortsätta producera runt 30 miljoner fat olja per dygn.

– USA har överproducerat helt enkelt.

– Du kan tjäna pengar i den här branschen. Och du kan förlora alltihop väldigt snabbt, konstaterar han.

Tretusen kilometer österut från Midland, i en kontorsskrapa längs Madison Avenue i New York City, står Henry Makansi framför en karta över västra Texas. Den spänner från golv till tak och är indelad i ett finmaskigt rutnät där varje ruta utgör en acre, cirka fyratusen kvadratmeter. Ungefär i kartans mitt ligger Midland och systerstaden Odessa.

Midland, västra Texas. De många prickarna på kartan är oljepumpar, så kallade ”pumpjacks”. Karta: Google Maps

Henry Makansis oljeinvestmentbolag Kimmeridge Energy bildades som avknoppning från jätten Alliance Bernstien, specialiserad på råvaror, för tre år sedan. Firman hanterar 400 miljoner dollar varav drygt hälften är investerade för tillfället.

För den som har kapital bjuder prispressen på nya affärsmöjligheter i oljebranschen. Och kapital finns just nu i överflöd, tack vare rekordlåga räntor.

– När oljeaktier är under press så brukar folk säga att det är billigare att borra olja på handelsgolvet hos New York-börsen än nere i Texas. Men många publika oljebolag är fortfarande förvånansvärt högt värderade.

– Att äga en oljekälla, eller en del av den, är däremot billigt nu. Och vissa små oljebolag har hamnat under finansiell press och det är dem vi letar efter, säger han.

Det börjar även bli billigt att leasa ny mark i ställen som Texas för att stå redo när marknaden vänder upp. Från förra årets priser på ibland 5 000-6 000 dollar per acre är nivån nu nere på 1 500-2 500 dollar, enligt Henry Makansi.

– Vi köper upp långa leasingavtal nu. Vi positionerar och kapitaliserar oss så att vi kan klara en två- treårig period av låga oljepriser. En del stora bolag tror att det vänder upp vid slutet av det här året, men jag köper inte det, säger han.

Det finns flera anledningar. Någon meningsfull nedgång i USA:s produktion är inte att vänta än på flera månader. Samtidigt fortsätter Saudiarabien pumpa billig olja för full maskin.

Men situationen förvärras även av att USA:s oljelager är i princip fullt. Än värre, export av amerikansk råolja är alltjämt förbjuden, enligt lagen Energy Policy and Conservation Act från 1975. Som om inte det vore nog råder akut brist i USA på raffinaderikapacitet, där råolja förvandlas till en färdig produkt som bensin eller diesel. De flesta raffinaderier hanterar Brentolja, inte den amerikanska lättoljan, WTI. Detta faktum förklarar majoriteten av prisskillnaden mellan Brent- och WTI-olja, med en rabatt för WTI på runt sju dollar för tillfället.

Varken lagstiftning eller raffinaderier har helt enkelt hängt med i oljeboomen. För de få amerikanska raffinaderier som hanterar WTI-olja är det samtidigt julafton så länge exportförbudet är i kraft.

– Raffinaderierna själva är numera de enda som motsätter sig att det lyfts, muttrar oljedirektören och lobbyisten Paul Kenworthy med illa dold sarkasm. Han driver Kenworthy Oil Company i Midland, men sitter också i styrelsen för den regionala lobbyorganisationen Permian Basin Petroleum Association, som försöker pressa på för att bli av med det 40 år gamla exportstoppet.

Om detta intrikata högnivåspel tycks Jessie Sanchez, 34, ha få aningar när han kommer ut från sin trailerbostad i Odessa, en halvtimmes bilfärd från Midland. Han konstaterar däremot att han tvingats gå från det ena jobbet till de andra de senaste åren. Helst vill han ha jobb som svetsare, vilket han har utbildning för, men några sådana finns inte.

– Jag har svetsgrejorna på min truck där, säger han och pekar mot en svart pickup.

Jessie Sanchez är svetsare och har tvingats hoppa mellan flera jobb. Just nu har har tagit dubbla jobb för att få ekonomin att gå ihop. Foto: Pontus Höök

Just nu drar han in lite pengar på ett lager för oljeborrar, men vantrivs.

– Jag fick jobbet i förra veckan. Men det är inget jag vill ha egentligen, jag vill svetsa och vara med och bygga upp borrutrustning.

Han har även hoppat in i byggbranschen för att få ekonomin att gå ihop. Det behövs, för han och hans fru har sex barn.

– Fyra flickor och två pojkar. Många av mina vänner har fått sparken, det ser inte bra ut. En kompis sålde allt de ägde på Facebook, vi köpte en säng av dem, berättar han.

– Men det är svårt att köpa saker till familjen nu. Tidigare skaffade vi ny TV och en till bil. Men det kom banken och tog.

Foto: Erik Bergin