”Världens friaste folk” är inte så fritt som de ofta tror

Den medelålders mannen, i solkig hippieartad tshirt och stora solbrillor som liknar skyddsglasögon, vankar ut från en vallokal i Houston, Texas, den 1 mars. Det är ”Super Tuesday” med ett dussintal amerikanska delstater som håller primärval samtidigt, bland andra Texas, och mannen har just röstat på någon av de republikanska kandidaterna. Det står klart efter bara ett par minuters intervju.

”Vet du vem Ayn Rand är”, undrar han och börjar, som så många andra konservativa amerikaner, prata om Konstitutionen. ”Vi hade inte varit världens friaste folk om det inte varit för Konstitutionen”, deklarerar han en aning högtidligt.

Ett par år tidigare, i New York City. Det är 2014 och mellanårsval, då en del av kongressen är öppen för omval och somliga städer bland annat väljer borgmästare. En vallokalsföreståndare på Manhattan berättar att många som invandrat från Europa till USA struntar i att utnyttja sin rösträtt.

Varför då, undrar jag.

”Du vet, vi har demokrati här i Amerika. Det är de inte vana vid i Europa.”

Ytterligare ungefär ett år tidigare sitter jag med på ett möte hos en organisation för hemlösa i New York. De pratar om hur de ska kampanja för att flytta fram ställningarna för storstadens tiotusentals mindre bra bemedlade när det handlar om saker som sjukvård och bostäder. Jag nämner något om svensk sjukvård – och någon säger:

”Ja just det, ni är ju ett socialistiskt land.”

Om och om igen får man som svensk i USA höra kommentarer från amerikaner från alla hörn och åskådningar om hur svenskar, skandinaver och européer är ofria socialister som lever i vad som verkar vara ett naivt utopia, en drömvärld av gemensamt ägande av produktionsmedel och där ingen tillåts bli rik och där inga entreprenörer någonsin fötts. Allt medan USA, med sin 200 år gamla Konstitution, funnit den Enda Sanna Vägen till frihet och välmåga.

Tanken att européer istället betraktar många amerikaner som naiva tycks sällan drabba sådana amerikanska hobbyanalytiker.

[contextly_sidebar id=”zRhn4QBVdQRJot8JT10sPk63LVdlYvis”]

Men Bernie Sanders kandidatur till presidentposten har sakta börjat ändra på den ofta skeva bilden av särskilt de skandinaviska länderna som finns på många håll i USA. Åtminstone i vissa amerikanska medier. Vänstersenatorn från Vermont går till val på en välfärdsmodell som bär stora likheter med den i länder som Sverige, Danmark, Norge och Finland, för att nu inte nämna Kanada. I Sanders utopi finns fri sjukvård och gratis college med bland beståndsdelarna – reformer som ofta döms ut som hopplöst för dyra av amerikanska konservativa ekonomer.

På en hel del håll i amerikansk press har det senaste månaderna – sedan Sanders lanserade sin kandidatur – dykt upp artiklar, riktade till en amerikansk läsekrets, som visar upp en bild av de skandinaviska ekonomierna med väsentligt större verklighetsförankring än den man inte sällan möter från amerikaner på gatan.

I ett referat från ett av Bernie Sanders tal inför presumtiva väljare rapporterar New York Times i november 2015 om hur senatorn finner sig tvungen att övertyga publiken om att ”jag vill inte att staten ska ta över varje affär längs gatan”, eftersom hans politik bär stora likheter med den i länder som Danmark och Sverige.

WEBB-TV Sanders tal från november 2015

Sanders sa också, rapporterade Times reporter Patrick Healy:

Seeking to puncture assumptions and fears about socialism, Mr. Sanders rejected the high taxation of some nations with democratic socialist welfare states, like Denmark and Sweden, and said he believed that more Americans could pay lower taxes — as long as taxes rose significantly on wealthy Americans and Wall Street firms.

En läsvärd story på detta tema finns i The Atlantic. Den är skriven av Anu Partanen, en journalist från Finland som emigrerat till USA och där mötts av samma begreppsförvirring som jag och många andra skandinaver erfarit.

Partanen skriver bland annat:

A Nordic person myself, I left my native Finland seven years ago and moved to the U.S. Although I’m now a U.S. citizen, I hear these kinds of comments from Americans all the time—at cocktail parties and at panel discussions, in town hall meetings and on the opinion pages. Nordic countries are the way they are, I’m told, because they are small, homogeneous “nanny states” where everyone looks alike, thinks alike, and belongs to a big extended family. This, in turn, makes Nordic citizens willing to sacrifice their own interests to help their neighbors. Americans don’t feel a similar kinship with other Americans, I’m told, and thus will never sacrifice their own interests for the common good. What this is mostly taken to mean is that Americans will never, ever agree to pay higher taxes to provide universal social services, as the Nordics do. Thus Bernie Sanders, and anyone else in the U.S. who brings up Nordic countries as an example for America, is living in la-la land.

Att Volvo, Ericsson, Hennes & Mauritz, Spotify och Ikea är svenska företag har troligen gått många amerikaner förbi. Hur skulle sådana entreprenöriella framgångssagor kunna födas i en socialistisk planekonomi? Partanen fortsätter:

In reality, however, Nordic nations have produced what is, by any metric, an impressive output of successful entrepreneurs, international businesses, and brands. Sweden has Ikea, H&M, Spotify, and Volvo, to name a few. From Denmark have come Lego, Carlsberg, and one of the world’s largest pharmaceutical companies, Novo Nordisk. A Swede and a Dane co-founded the video calling service Skype. The core programming code of Linux—the leading operating system running on the world’s servers and supercomputers—was developed by a Finn. The Finnish company Nokia was the world’s largest mobile phone maker for more than a decade. And newer players like Finland’s Supercell and Rovio, creators of the ubiquitous video games Clash of Clans and Angry Birds, or Sweden’s Mojang, the publisher of the equally popular video game Minecraft, are changing the face of online gaming.

En annan story, med rubriken ”Myten kring skandinavisk socialism”, som också har Bernie Sanders som utgångspunkt finns att hämta hos Foundation for Economic Education, FEE. Artikeln tar fasta på det ofta luddiga användandet av termen ”socialism” hos många amerikaner. All statlig inblandning i ekonomi och samhälle benämns ofta, felaktigt, som ”socialism” vilket understundom resulterar i rent surrealistiska begreppsförvirringar i särskilt republikanska tv-debatter inför valet.

FEE skriver:

Democratic socialism purports to combine majority rule with state control of the means of production. However, the Scandinavian countries are not good examples of democratic socialism in action because they aren’t socialist.

In the Scandinavian countries, like all other developed nations, the means of production are primarily owned by private individuals, not the community or the government, and resources are allocated to their respective uses by the market, not government or community planning.

While it is true that the Scandinavian countries provide things like a generous social safety net and universal healthcare, an extensive welfare state is not the same thing as socialism. What Sanders and his supporters confuse as socialism is actually social democracy, a system in which the government aims to promote the public welfare through heavy taxation and spending, within the framework of a capitalist economy. This is what the Scandinavians practice.

Andra artiklar tar fasta på USA:s ibland till synes överdrivna hyllade av sin konstitutionellt garanterade ”frihet”. Där ingår förstås friheten och rätten att bära vapen, som i praktiken är ganska kringskuren i många delstater, bland annat New York och Kalifornien.

Amerikaners version av frihet innefattar förstås också ekonomisk frihet, inklusive allas möjlighet att lyckas med hjälp av hårt arbete, som är själva definitionen av The American Dream. Men det är svårt att hävda att alla amerikaner verkligen har ekonomisk frihet. Inkomstklyftorna ökar ständigt och medelklassen har urholkats i flera decennier medan ett litet antal überrika individer kunnat samla i ladorna.

Mera konkret blir det när jag exempelvis jämför min amerikanska och svenska mobilteleräkning. I Sverige kan jag få ett mobilabonnemang för under 100 kronor i månaden, medan räkningen från AT&T går loss på över 100 dollar, runt 850 kronor. Konsumentskyddet är generellt svagt i USA inom många områden, och varje försök att stärka det avfärdas oundvikligen som ”socialism” av konservativa politiker.

Så exakt hur fria är amerikanerna? Det finns gott om siffror och rapporter om saken. Enligt Fraser Institutes årsrapport ”Economic Freedom of the World” för 2014 så ligger USA relativt bra till men ändå inte i topp. Världens största ekonomi hamnar på delad tolfteplats med Storbritannien. Finland ligger tio och förstaplatsen intas av Hongkong, den kinesiska marknadsekonomiska ön och forna brittiska kronkollonin. Sverige ligger på 32:a plats och allra sist, på 152:a plats, finner vi Venezuela.

Men frihet handlar förstås om mer än ekonomi. Tankesmedjan Cato Institute har släppt vad som kallas ”Human Freedom Index”, ett betydligt bredare mått på mänsklig frihet som inbegriper ”personlig, offentlig och ekonomisk frihet”. Det visar sig att USA:s omhuldade konstitution inte heller med det sättet att mäta förmår placera nationen i topp. USA kommer först på 20:e plats, med i princip hela Europa ovanför sig i listan. Hongkong är etta även i Human Freedom Index, Finland ligger trea, Danmark fyra och Sverige på tionde plats. Både Österrike, Storbritannien, Tyskland, Island och Nederländerna hamnar för USA.

Inte heller i FN-rapporten ”World Happiness Report” för 2016 kvalar USA in på tio-i-topp-listan. Amerikanerna är världens 13:e lyckligaste folk, av totalt drygt 150 länder, vilket förvisso inte är dåligt. Men återigen domineras toppen av listan av de skandinaviska länderna, med Danmark som etta, Island som trea följt av Norge och Finland och med Sverige på tionde plats.

Nu, valåret 2016, ser vi ett splittrat republikanskt parti vrida sig i krumbukter medan Donald Trump och även Ted Cruz, en konstutionshyllande och bibelciterande ultrakonservativ senator från Texas, rusat i en opinion driven av missnöje och ilska kring politisk korruption och ekonomiska problem. Samtidigt är den politiska debatten på särskilt den republikanska sidan mer osaklig och verklighetsfrånvänd än kanske någonsin tidigare.

Man hade hoppats att de kandidater som aspirerar på världens mäktigaste ämbete ägnat några minuter åt att läsa igenom några av de här och många andra artiklar om hur världen runt dem verkligen fungerar. Ingenting tyder på att de gjort det.