2018 var också ett valår i USA— om än inte på samma nivå som inför presidentvalet 2016. I mars inleddes nya primärval inför kongressvalet i november.
I Iowa i februari 2016 inleddes primärvalen inför presidentvalet november samma år. Jag var där.
Här är bilderna som visar hur en amerikansk primärvalscirkus egentligen ser ut — sedd ur en korrespondents kameralins.
KORRELIVET BAKOM RUBRIKERNA
ALLA AVSNITT
DES MOINES, IOWA, FEBRUARI 2016 — Solen lyckas inte bryta igenom vinterkylan i på slätten i jordbruksstaten Iowa i mellanvästern. Advokaten Edward Kimmel står en aning för tunt klädd med två Hillary Clinton-banderoller som han försöker få styr på i snålblåsen utanför skolgympasalen där Demokraternas presidentkandidat just ska prata.
”Det här är mitt femtonde Clinton-event”, säger Edward Kimmel.
Det är den 1 februari 2016 och valfeber i USA. Drygt tio månader till presidentvalet. Primärvalen ska just inledas, och traditionen bjuder att Iowa är först ut. Primärval är en uppfinning av de två stora amerikanska partierna. Kandidaterna inom varje parti slåss om väljarna i en serie val över hela USA. Valen kan se helt olika ut (i vissa stater som Iowa kallas de exempelvis ”caucus” på hos Demokraterna) och gå till på varierande sätt mellan delstaterna. Ett kontrollerat kaos.
En seger i ett primärval ger ett visst antal delegater beroende på segerns storlek. Tricket är att samla på sig flest delegater inför partikonventen i juli. På konventen röstar delegaterna och väljer vilka två som gör upp i slutstriden.
Men dit, till konventen, är det långt denna februaridag — en rad kandidater är ännu kvar i racet. 17 republikaner har ställt upp inför valet och minst fyra demokrater.
ANNONS
Inför kongressvalet i november 2018 hålls en ny runda primärval, fast med en lite annan ordning än inför ett presidentval. Men 2020 är det dags igen för den ursprungliga varianten, när det avgörs om Donald Trump får ”four more years” i Vita Huset.
En Resande Reporters Äventyr kan nu publicera en serie bilder från bakom kulisserna på primärvalshetsen 2016, då Donald Trump började lägga grunden för sin sensationella kampanj och valseger senare samma år. Och då Hillary Clinton ännu hade hopp om att bli USA:s första kvinnliga president.
Vissa bilder har aldrig tidigare publicerats. De visar en amerikansk primärvalscirkus sedd ur en korrespondents ögon.
KAPITEL
1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑
[contextly_sidebar id=”QbZ0LcV8mWueL3vF2xsDdrGvDiPJh824″]
Martin O’Malleys syster Bridget Hunter har rest till Iowa för att stödja sin brors kampanj. Hon ser glad ut där hon sitter och väntar på brorsan i den demokratiska kandidatens sunkiga kampanjhögkvarter i utkanten av huvudstaden Des Moines. Lokalen är upplyst av lysrör, lågt i tak, gula väggar. Runt om finns lätt industri.
”I Iowa tar de detta att vara först ut på stort allvar. Vad vi märker är att ju fler som faktiskt träffar Martin, ju fler stödjer honom”, säger Bridget Hunter.
Efter Iowa i primärvalsordningen kommer New Hampshire. Men den delstaten i nordöstra USA skippar Bridget Hunter, oavsett hur det går ikväll.
”Nej, jag måste tillbaka till jobbet.”
Uppklistrade på väggarna sitter kartor över valdistrikt och upplyftande kampanjbudskap. Som en sorts tröst till de frivilliga kampanjarbetarna som knackat dörr, delat ut flygblad och deltagit i ”get out the vote”-aktiviteter de senaste dygnen.
En av de frivilliga är Tracy Terryl. Hon svarar diplomatiskt på frågan om väljarna verkar klyvna mellan O’Malley, Marylands tidigare guvernör som få utanför delstaten känner igen, och Hillary Clinton, som en hel värld känner igen.
– Vi märker definitivt av att vissa redan bestämt sig för att stödja honom, säger Terryl.
Tracy har sedan länge tappat räkningen över hur många dörrar hon knackat på.
Valresultatet från Demokraternas ”caucus” i Iowa 2016.
Så kommer Martin O’Malley själv in utifrån gatan, direkt från det sista kamapnjeventet. Vänner och valarbetare flockas runt honom och vill hälsa, med en liten flock journalister på avstånd. Det lilla kontoret brister ut i jubel.
”O-MALL-EY! O-MALL-EY! O-MALL-EY!”
Ex-guvernören utstrålar segerviss glädje. Av de dåliga opinionssiffrorna märks inte ett spår. Han ställer sig på en stol och håller ett kort, improviserat tal stående i skjortärmarna.
– Ikväll påbörjar vi revolutionen för att förändra USA, ropar O’Malley sedan han påmint om några av de reformer han vill genomföra som president, som att göra det billigare att plugga på college och rädda klimatet.
Timmar senare har rösterna räknats i primärvalet i Iowa februari 2016. Och plötsligt är allt över. O’Malley får 0,5 procent och kastar in handduken. Det lilla kampanjkontoret töms och städas. De frivilliga sprids för vinden. Av hans försök att bli USA:s president syns snart inte ett spår.
KAPITEL
1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑
[contextly_sidebar id=”fdxiTw3h8sEdocCxwYX5h89pMsszCXGb”]
Utanför ett Sheratonhotell i utkanten av Des Moines står en släpkärra med en Trumpskylt till synes övergiven. Det är som om en desillusionerad kampanjarbetare kört dit den och sedan bara inte haft energi kvar att baxa ned eländet på backen, där den borde stå.
Den yviga miljardären från New York har hyrt hotellet för sin valvaka. Trump leder i flera opinionsmätningar, men detta är ännu tidigt i kampanjen. Partikonventet i Cleveland, Ohio, är över ett halvår bort. Få, om någon, tror ännu att Trump egentligen har en chans till partiets nominering.
Den stora frågan: kommer de väljare — de ”arga vita männen utan collegeutbildning” — som ger honom sitt stöd i mätningarna verkligen gå och rösta? För många i det republikanska partietablissemanget är Trump ännu inte ett reellt hot, mera en distraktion. De sneglar mer oroligt mot en annan kandidat, Ted Cruz, Tea Party-senatorn från Houston, Texas.
Utanför hotellet står ett TV-team med lampor och kameror och huttrar. De riggar för att sända live senare på kvällen när rösterna från primärvalet i Iowa trillar in.
Det är Trump och Cruz det står mellan. Få tror att någon annan egentligen har någon chans — ändå är det som att alla tänker, ”Trump? Nä, han kommer att börja tappa i opinionen. Han måste börja tappa i opinionen.”
Secret Service är på plats. Längst in i lobbyn i Sheratonhotellet har de satt upp en metalldetektor där journalister ska passera för att komma in i festsalen där Trump ska hålla sitt tal senare på kvällen.
Jag har säkrat en ackreditering till Trumps valvaka av kampanjledningen, men verkar sakna ett annat pass man tydligen ska ha. Det går ändå, efter lite tjat.
”Men se till att fixa det till nästa gång”, säger en kampanjarbetare och släpper in SvD genom spärren.
Där inne råder kaos. Pressen har trängts in längs ena sidan av lokalen, mitt emot scenen. Mellan journalisterna vimlar Trumps inbjudna gäster omkring. I pressfållan står kamerafolket uppflugna på en plattform, som vid alla kampanjevent, bakom dem skrivbord där de stora TV-kanalerna och tidningarna har förbokade bord. För alla andra finns ingen plats. Alls.
Jag trycker ned mig på golvet bakom plattformen med datorn i knät och försöker skapa någon sorts arbetsro. En svensk kollega, fotografen Pontus Höök, passerar förbi, säger hej och försvinner.
Tiden går snabbt. Det dröjer inte länge innan resultatet för Iowa är klart. De som tror att Trump nu ska börja falla i opinionen tycks få vatten på sin kvarn: New York-miljardären utan varje form av erfarenhet från politiken kommer tvåa efter Ted Cruz. Marco Rubio, senatorn från Florida, tar tredjeplatsen.
Kandidat | Röster | Antal delegater |
---|---|---|
Ted Cruz | 51 666 | 8 |
Donald Trump | 45 427 | 7 |
Marco Rubio | 43 165 | 7 |
Trump dyker upp på scenen och håller ett kort tal. Det går knappt att höra vad han säger och det är omöjligt att få någon bra bild.
Strax därefter lämnar jag Trumps valvaka och går till mitt hotell, som praktiskt nog ligger tvärs över gatan.
KAPITEL
1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑
Det vill sig liksom aldrig. Under valkampanjen har jag bevakat säkert ett tiotal Clinton-event. På Long Island, i Iowa, i ett snöigt New Hampshire, Roosevelt Island, New York, en stekhet sommardag. Det är alltid välregisserade historier. Ordning och reda. Folk uppför sig. Clinton följer manus. Rutinerad. Blir sällan känslosam. Den troligen mest erfarna presidentkandidaten USA haft i modern tid — men med ett ständigt närvarande avstånd till dem hon talar till. Väljarna.
Så här ser det ut bakom kulisserna när Clinton ska prata i Des Moines i slutet av januari 2016 inför det första primärvalet:
Hillary Clinton är inte sin make. Bill Clinton har jag också hört tala, med sin släpiga Arkansasdialekt och hesa stämma. Då nästan stannar tiden. När Hillary talar är det annorlunda. Tiden tickar på, fast långsamt. Applåderna kommer som de ska, fast ibland med tvekan.
Den som undrar varför hon inte når fram kan fråga vem som helst i publiken efteråt, och svaret blir ungefär detsamma:
”Jag gillar det hon säger. Men jag litar inte på henne.”
Den kandidat som vill ha en chans att nå Vita Huset måste göra bra ifrån sig i Iowa. Men när rösterna i princip räknats klart är det så jämnt mellan Clinton och Bernie Sanders att nyhetsbyrån AP inte kan utpeka en vinnare.
VIDEO Christie, Clinton, Cruz & Sanders kampanjar i Iowa
Det är inte den start på upploppet som Clinton vill ha. Jag rapporterar i SvD från Des Moines:
ANNONS
Men även om Clinton inte skapar någon magi — till skillnad från Bernie Sanders vars väljarmöten mest liknar en rockkonsert — så är hennes valmöten förstås välbesökta. Hon är USA:s mest kända kvinnliga politiker. Alla vill ha en mobilbild, och helst en selfie, med henne. Secret Service får jobba hårt för att hålla ordning och skydda kandidaten när ett möte är avslutat och Clinton ska försöka ta sig ut ur aulan till sin väntande bilkortege. Vid ett tidigare valmöte med Clinton 5 oktober 2015 lyckas jag föreviga ett sådant ögonblick på Instagram:
The Clinton circus A post shared by Erik Bergin (@travelingreporter) on
KAPITEL
1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑
Här kommer Chris Christie ut ur en pub i Burlington, Iowa, i slutet av januari 2016 och ger ett käckt handslag till en supporter på trottoaren. Christie är guvernör i New Jersey och en av 17 republikanska kandidater inför presidentvalet 2016.
Christie, en tidigare åklagare, har av allt att döma valt bort den hårda konkurrensen med Trump och Cruz i huvudstaden Des Moines och siktat in sig på landsbygden — Burlington ligger tre timmars körning från Des Moines.
Man känner med Christie. Åtminstone så här efteråt. 2013 var han en populär republikansk guvernör i New Jersey, en till stora delar demokratisk delstat. Han missade ingen chans att göra poäng av att han kunde samarbeta med politiker från andra sidan. Christie sågs som en ”rising star” inom det republikanska partiet. Hans bakgrund som tuff åklagare och en politiker som sa som det var uppskattades både av väljare och partiet. Han var ett presidentämne.
Men så inträffade ”Bridgegate”-skandalen innan valcirkusen inför 2016 hunnit komma igång. Några av Christies närmaste medarbetare hade i hemlighet arrangerat trafikkaos i samhället Fort Lee precis väster om New York City genom att stänga av flera filer vid påfarten till George Washington Bridge. Syftet var att straffa borgmästaren i Fort Lee, som vägrade stödja guvernören.
Medierna fick nys om saken. En en första klassens praktskandal.
ANNONS
Även om Christie inte kunde bevisas ha känt till det medvetet orsakade trafikkaoset i förväg var han nu skadeskjuten. Ändå kandiderade han i presidentvalet 2016. Men som så många andra ”etablissemangsrepublikaner” — Floridas ex-guvernör Jeb Bush, Floridasenatorn Marco Rubio, Ohios guvernör John Kasich och en rad andra — hade han inte en chans.
Men den här dagen i Burlington, Iowa, är det mysig stämning i baren. Jag har kört dit för att bevaka Christie just eftersom jag skapa mig en bild av ifall de många andra republikanska kandidaterna, som släpar efter kraftigt i opinionsmätningarna, verkligen har någon chans mot Donald Trump och Ted Cruz.
ANNONS
Chris Christies anstränger sig för att bekräfta sin image som tuff, rättfram politiker som gillar hårda tag och kan bekämpa brottsligheten. Ett typiskt Christie-svar på en fråga om exempelvis gängbrottslighet från en väljare är ofta:
”Hey, I’m from New Jersey”, följt av ett snett flin som underförstått ska ge bilden att killar från New Jersey dribblar man inte bort hur som helst.
Larry Williams, som bär en keps med vapenlobbyn NRA:s emblem, räcker upp handen och frågar guvernören om han är beredd att sätta dit alla korrupta politiker.
Christie hugger blixtsnabbt.
– Absolut, jag har ju varit åklagare. Och, förresten, det är inte bara det att de säljer sig som jag stör mig på, utan att de säljer sig så billigt. Det räcker med 5 000 dollar i ett kuvert.
Publiken garvar. Efteråt poserar guvernören för bilder och skakar händer. ”Retail politics”, som det kallas.
Men kanske, rent av troligen, anar Christie att hans kampanj är på väg att krascha. Som så många andra förhoppningsfulla kandidater i de republikanska leden det här året får han aldrig något fäste i opinionen. Det visar sig att väljarna ratar etablissemanget. Erfarenhet från ”elected office” ska visa sig väga lätt mot novisen Trump och, vad gäller primärvalet i Iowa, den eldfängda Tea Party-kandidaten Ted Cruz.
Ett par dygn efter valmötet i Burlington är det i princip över för Christie, som kommer trea — från slutet:
KAPITEL
1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑
MER LÄSNING:
• Här ryter Bernie Sanders till i presidentkampen
Alla som varit på ett demokratiskt ”caucus” minns det för alltid. Det är på sätt och vis demokrati i sin renaste form. Och samtidigt så underbart rörigt (jag har skrivit om fenomenet tidigare, läs här).
Bakgrunden är denna: Primärval är normalt som vilket val som helst: du går till en vallokal, lägger din röstsedel i ett kuvert eller bockar för din kandidat i en lista och går därifrån. Saken är klar. Men i vissa delstater, om i Iowa, har Demokraterna en annan variant av val som kallas ”caucus”. Det liknar ingenting annat.
På kvällen den 1 februari 2016 kör jag till småstaden Indianola strax söder om Des Moines. Där, i en high school, ska ett sådant ”caucus” just inledas. Det finns inga röstsedlar, eller listor med kandidater. Istället står skyltar uppsatta på olika håll i lokalen med namnen på de tre aktuella demokratiska kandidaterna i valet: Hillary Clinton, Bernie Sanders och Martin O’Malley.
Väljarna i kommunen — enbart demokrater förstås eftersom republikanerna röstar i sitt eget primärval — dyker upp och ställer sig i olika grupper beroende vem de röstar på. Den kandidat vars grupp innehåller flest personer vinner valet.
Så här ser det ut:
Ordföranden för cirkusen, Bob, förklarar spelreglerna sedan han läst upp ett brev från del lokala partiordföranden.
”Varje grupp väljer ut två delegater som räknar medlemmarna i er grupp. Sedan rapporterar ni in siffran hit”, säger Bob.
Bredvid honom sitter sekreteraren och för bok över röstlängderna. Han påpekar att det är förbjudet att räkna in journalisterna på plats och att ungdomar som inte har åldern inne vid valdagen heller inte får tas upp i rösträkningen.
– Det här är demokrati i sin renaste form, tillägger han skämtsamt.
Räkningen inleds. 79 personer stödjer Clinton, visar det sig, och bara 14 stödjer O’Malley. Bernie Sanders drar ihop 105. Jubel utbryter från Sanders läger.
Problem uppstår: O’Malleys röster är för få för att vara giltiga. Varje kandidat måste upp i minst 15 procent av totalen.
Ett förhandlande inleds där O’Malley-lägret antingen kan locka till sig röster från någon av motståndarna, alternativt tvärt om, att Sanders eller Clinton snor O’Malleys och bättrar på sitt eget antal.
En väljare som går till ett demokratiskt ”caucus” som Bernie-supporter kan alltså komma därifrån som O’Malley-väljare.
Nya problem: Tiden är på upphällningen. Processen måste ske inom vissa tidsramar.
– Jag yrkar att vi förlänger med fem minuter, ropar Bob i mikrofonen. Vilka är för?
Han får ett rungande ja. Processen går vidare. Några minuter senare kommer ett glädjande besked för Martin O’Malley: hans grupp är bara två röster kort från att vara giltig.
Men, ska det visa sig: det räcker inte. Martin O’Malley är ute ur leken.