Jag trycker ned mig på golvet bakom plattformen med datorn i knät och försöker skapa någon sorts arbetsro. En svensk kollega, fotografen Pontus Höök, passerar förbi, säger hej och försvinner.

Tiden går snabbt. Det dröjer inte länge innan resultatet för Iowa är klart. De som tror att Trump nu ska börja falla i opinionen tycks få vatten på sin kvarn: New York-miljardären utan varje form av erfarenhet från politiken kommer tvåa efter Ted Cruz. Marco Rubio, senatorn från Florida, tar tredjeplatsen.

Trump dyker upp på scenen och håller ett kort tal. Det går knappt att höra vad han säger och det är omöjligt att få någon bra bild.

Strax därefter lämnar jag Trumps valvaka och går till mitt hotell, som praktiskt nog ligger tvärs över gatan.

Hillary Clinton, demokrat

KAPITEL

1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑

Ur SvD från Iowa:

• Clinton och Christie kampanjar för fullt

• Nu inleds primärvalssäsongen

Det vill sig liksom aldrig. Under valkampanjen har jag bevakat säkert ett tiotal Clinton-event. På Long Island, i Iowa, i ett snöigt New Hampshire, Roosevelt Island, New York, en stekhet sommardag. Det är alltid välregisserade historier. Ordning och reda. Folk uppför sig. Clinton följer manus. Rutinerad. Blir sällan känslosam. Den troligen mest erfarna presidentkandidaten USA haft i modern tid — men med ett ständigt närvarande avstånd till dem hon talar till. Väljarna.

Så här ser det ut bakom kulisserna när Clinton ska prata i Des Moines i slutet av januari 2016 inför det första primärvalet:

Hillary Clinton är inte sin make. Bill Clinton har jag också hört tala, med sin släpiga Arkansasdialekt och hesa stämma. Då nästan stannar tiden. När Hillary talar är det annorlunda. Tiden tickar på, fast långsamt. Applåderna kommer som de ska, fast ibland med tvekan.

Den som undrar varför hon inte når fram kan fråga vem som helst i publiken efteråt, och svaret blir ungefär detsamma:

”Jag gillar det hon säger. Men jag litar inte på henne.”

Den kandidat som vill ha en chans att nå Vita Huset måste göra bra ifrån sig i Iowa. Men när rösterna i princip räknats klart är det så jämnt mellan Clinton och Bernie Sanders att nyhetsbyrån AP inte kan utpeka en vinnare.

Det är inte den start på upploppet som Clinton vill ha. Jag rapporterar i SvD från Des Moines:

ANNONS

A post shared by Erik Bergin (@travelingreporter) on Feb 2, 2016 at 5:30pm PST

Men även om Clinton inte skapar någon magi — till skillnad från Bernie Sanders vars väljarmöten mest liknar en rockkonsert — så är hennes valmöten förstås välbesökta. Hon är USA:s mest kända kvinnliga politiker. Alla vill ha en mobilbild, och helst en selfie, med henne. Secret Service får jobba hårt för att hålla ordning och skydda kandidaten när ett möte är avslutat och Clinton ska försöka ta sig ut ur aulan till sin väntande bilkortege. Vid ett tidigare valmöte med Clinton 5 oktober 2015 lyckas jag föreviga ett sådant ögonblick på Instagram:

 

The Clinton circus   A post shared by Erik Bergin (@travelingreporter) on Oct 5, 2015 at 9:04am PDT

Chris Christie, republikan

KAPITEL

1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑

Här kommer Chris Christie ut ur en pub i Burlington, Iowa, i slutet av januari 2016 och ger ett käckt handslag till en supporter på trottoaren. Christie är guvernör i New Jersey och en av 17 republikanska kandidater inför presidentvalet 2016.

Christie, en tidigare åklagare, har av allt att döma valt bort den hårda konkurrensen med Trump och Cruz i huvudstaden Des Moines och siktat in sig på landsbygden — Burlington ligger tre timmars körning från Des Moines.

Man känner med Christie. Åtminstone så här efteråt. 2013 var han en populär republikansk guvernör i New Jersey, en till stora delar demokratisk delstat. Han missade ingen chans att göra poäng av att han kunde samarbeta med politiker från andra sidan. Christie sågs som en ”rising star” inom det republikanska partiet. Hans bakgrund som tuff åklagare och en politiker som sa som det var uppskattades både av väljare och partiet. Han var ett presidentämne.

Men så inträffade ”Bridgegate”-skandalen innan valcirkusen inför 2016 hunnit komma igång. Några av Christies närmaste medarbetare hade i hemlighet arrangerat trafikkaos i samhället Fort Lee precis väster om New York City genom att stänga av flera filer vid påfarten till George Washington Bridge. Syftet var att straffa borgmästaren i Fort Lee, som vägrade stödja guvernören.

Medierna fick nys om saken. En en första klassens praktskandal.

ANNONS

Även om Christie inte kunde bevisas ha känt till det medvetet orsakade trafikkaoset i förväg var han nu skadeskjuten. Ändå kandiderade han i presidentvalet 2016. Men som så många andra ”etablissemangsrepublikaner” — Floridas ex-guvernör Jeb Bush, Floridasenatorn Marco Rubio, Ohios guvernör John Kasich och en rad andra — hade han inte en chans.

Men den här dagen i Burlington, Iowa, är det mysig stämning i baren. Jag har kört dit för att bevaka Christie just eftersom jag skapa mig en bild av ifall de många andra republikanska kandidaterna, som släpar efter kraftigt i opinionsmätningarna, verkligen har någon chans mot Donald Trump och Ted Cruz.

ANNONS

Chris Christies anstränger sig för att bekräfta sin image som tuff, rättfram politiker som gillar hårda tag och kan bekämpa brottsligheten. Ett typiskt Christie-svar på en fråga om exempelvis gängbrottslighet från en väljare är ofta:

”Hey, I’m from New Jersey”, följt av ett snett flin som underförstått ska ge bilden att killar från New Jersey dribblar man inte bort hur som helst.

Larry Williams, som bär en keps med vapenlobbyn NRA:s emblem, räcker upp handen och frågar guvernören om han är beredd att sätta dit alla korrupta politiker.

Christie hugger blixtsnabbt.

– Absolut, jag har ju varit åklagare. Och, förresten, det är inte bara det att de säljer sig som jag stör mig på, utan att de säljer sig så billigt. Det räcker med 5 000 dollar i ett kuvert.

Publiken garvar. Efteråt poserar guvernören för bilder och skakar händer. ”Retail politics”, som det kallas.

Men kanske, rent av troligen, anar Christie att hans kampanj är på väg att krascha. Som så många andra förhoppningsfulla kandidater i de republikanska leden det här året får han aldrig något fäste i opinionen. Det visar sig att väljarna ratar etablissemanget. Erfarenhet från ”elected office” ska visa sig väga lätt mot novisen Trump och, vad gäller primärvalet i Iowa, den eldfängda Tea Party-kandidaten Ted Cruz.

Ett par dygn efter valmötet i Burlington är det i princip över för Christie, som kommer trea — från slutet:

Demokratiskt ”caucus” — demokrati i sin renaste form

KAPITEL

1. Martin O’Malley, demokrat
2. Donald Trump, republikan
3. Hillary Clinton, demokrat
4. Chris Christie, republikan
5. Demokratiskt ”caucus”-kaos
Tillbaka upp ↑

MER LÄSNING:

• Här ryter Bernie Sanders till i presidentkampen

Alla som varit på ett demokratiskt ”caucus” minns det för alltid. Det är på sätt och vis demokrati i sin renaste form. Och samtidigt så underbart rörigt (jag har skrivit om fenomenet tidigare, läs här).

Bakgrunden är denna: Primärval är normalt som vilket val som helst: du går till en vallokal, lägger din röstsedel i ett kuvert eller bockar för din kandidat i en lista och går därifrån. Saken är klar. Men i vissa delstater, om i Iowa, har Demokraterna en annan variant av val som kallas ”caucus”. Det liknar ingenting annat.

På kvällen den 1 februari 2016 kör jag till småstaden Indianola strax söder om Des Moines. Där, i en high school, ska ett sådant ”caucus” just inledas. Det finns inga röstsedlar, eller listor med kandidater. Istället står skyltar uppsatta på olika håll i lokalen med namnen på de tre aktuella demokratiska kandidaterna i valet: Hillary Clinton, Bernie Sanders och Martin O’Malley.

Väljarna i kommunen — enbart demokrater förstås eftersom republikanerna röstar i sitt eget primärval — dyker upp och ställer sig i olika grupper beroende vem de röstar på. Den kandidat vars grupp innehåller flest personer vinner valet.

Så här ser det ut:

Ordföranden för cirkusen, Bob, förklarar spelreglerna sedan han läst upp ett brev från del lokala partiordföranden.

”Varje grupp väljer ut två delegater som räknar medlemmarna i er grupp. Sedan rapporterar ni in siffran hit”, säger Bob.

Bredvid honom sitter sekreteraren och för bok över röstlängderna. Han påpekar att det är förbjudet att räkna in journalisterna på plats och att ungdomar som inte har åldern inne vid valdagen heller inte får tas upp i rösträkningen.

– Det här är demokrati i sin renaste form, tillägger han skämtsamt.

Räkningen inleds. 79 personer stödjer Clinton, visar det sig, och bara 14 stödjer O’Malley. Bernie Sanders drar ihop 105. Jubel utbryter från Sanders läger.

Problem uppstår: O’Malleys röster är för få för att vara giltiga. Varje kandidat måste upp i minst 15 procent av totalen.

Ett förhandlande inleds där O’Malley-lägret antingen kan locka till sig röster från någon av motståndarna, alternativt tvärt om, att Sanders eller Clinton snor O’Malleys och bättrar på sitt eget antal.

En väljare som går till ett demokratiskt ”caucus” som Bernie-supporter kan alltså komma därifrån som O’Malley-väljare.

Nya problem: Tiden är på upphällningen. Processen måste ske inom vissa tidsramar.

– Jag yrkar att vi förlänger med fem minuter, ropar Bob i mikrofonen. Vilka är för?

Han får ett rungande ja. Processen går vidare. Några minuter senare kommer ett glädjande besked för Martin O’Malley: hans grupp är bara två röster kort från att vara giltig.

Men, ska det visa sig: det räcker inte. Martin O’Malley är ute ur leken.

* * *