KAPITEL 7

Måndag 09:15. Telegram från Nyhetsbyrån Direkt:

STOCKHOLM (DIREKT) Det krisdrabbade mjukvaruföretaget InvestTech, vars aktier handlas på Nordic Growth Market, annonserar ännu en nyemission. Finansmannen Svante Berg är en av de tidigare ägarna som investerar en del av de 20 miljoner kronor som behövs för att säkerställa fullgod likviditet i verksamheten. Det skriver InvestTech, som utvecklar mjukvara för omvärldsbevakning och dataanalys, i ett pressmeddelande på måndagen.

Aktien steg 28 procent på Nordic Growth Market baserat på rykten om nyemissionen på fredagen, och fortsätter klättra idag på måndagen.

InvestTech meddelar också att bolaget inlett samarbete med en tysk elektroniktillverkare om förserieproduktion av en av bolagets produkter. Enligt bolaget finns ”ett antal” potentiella kunder som nu ska utvärdera produkten. 

KAPITEL 8

”Deltagare Swedbank Markets 1 vån” stod det på en skylt nere i foajén till nybyggda hotellet Clarion Sign vid Norra Bantorget. Receptionen var bemannad av två kvinnor. Baren och restaurangen var inte ens halvfull.

Lasse Malmfält svettades. Han hade tagit en öl och rökt ett par röda Marlboro i stillhet vid utestället vid Norra Latin. Sedan, för att slippa solen, hade han traskat rakt över bantorget till hotellet i glas och stål bredvid järnvägsspåren. Han studerade klientelet i baren – alldeles uppenbart inga Swedbank-anställda här nere ännu, noterade han. Deras konferens pågick väl fortfarande, klockan vara bara halv fem. Men det var torsdag, och var det torsdag så var det i princip fredag och fredagarna var i princip helg.

Lätt lullig och aningen uttråkad släntrade matematikern in i baren och satte sig på en stol vid bardisken. Han kastade en blick över väggen med flaskor. Hans hjärna registrerade automatiskt antalet: 47.

47, tänkte han, ett primtal, inte delbart med någonting, en av naturens matematiska bråkstakar. Talet står för sig själv, vill inte tillhöra någon, inte delas upp, inte flyttas på. Inte passa in. Ungefär som jag.

Han viftade åt bartendern.

”Vad har ni för öl på flaska?”

Han fick sex ölsorter uppräknade men kom inte ihåg hälften.

”Jag tar den första. Och en sexa Jack.”

Han såg sig om i barlokalen. Tre par åt någon form av sen lunch alternativt tidig middag. Två herrar i slips satt vid varsitt bord och läste varsin tidning.

Ölen dök upp framför näsan och strax efteråt whiskyn.

”Det blir hundranittiofem tack.”

Lasse Malmfält rev fram en 500-kronorssedel och lade den ointresserat på bardisken. Han läppjade på ölen. Först en liten klunk. En minut senare en rejäl. En till. Han smakade på spriten. Först en sipp, och ännu en. Whiskyn brände i halsen. Glaset var slut.

Han såg ut genom fönstren mot Norra Bantorget, och nu märkte han att alkoholen börjat trubba av hans medvetande så pass att hjärnan inte automatiskt räknade på varenda detalj av visuell information som ögonen försåg den med.

Lasse Malmfält drog en liten omärklig suck av lättnad och tog en till klunk öl. Han beställde en ny whisky.

Tankarna for iväg till styrelsemötet. Han hade en vag aning om att de andra tyckte att han inte passade in. Varför fungerar jag så dåligt i sociala sammanhang, funderade han. Eller är det de andra som är konstiga? Oförmögna att kommunicera på mitt vis? Ytligt alltihop, det är vad det är. Yta. Det är snack, det är yta, det är prestige. Men de kommer aldrig till saken. De pratar runt, runt, runt, tar omvägar och tassar runt ämnet, saken, det som det här företaget handlar om. Det här är matematik, matematik på en nivå som ni inte kan greppa. Och jag ger er möjligheten att kapitalisera på min innovation, mitt intellekt, min hjärna.

Och vad får jag? Sneda blickar, rullande ögon, viskningar bakom ryggen, tystnad.

Ölen var slut. Lasse Malmfält beställde en till.

Kanske, tänkte han, var InvestTech ett misstag. Bolaget har inte tjänat några pengar hittills. Inte gjort någon glad, rik, känd. Men jag vill inte bli känd, eller vill jag? Det är väl inte därför jag startade ett företag? Jag vill få utlopp för min kapacitet. Mina idéer, min kraft.

Detta, matematiken, om också bara det, är något jag faktiskt kan, behärskar, kan briljera i.

Men hur många bryr sig? Inte många. I alla fall inte i bolaget. Inte som jag har märkt. Hyser de någon form av beundran så döljer de den väl.

En ny whisky stod framför honom på bardisken.

Så vad ska jag göra? Lämna bolaget? Men de klarar sig inte utan mig, eller gör de? Jag kan formlerna, algoritmerna. Jag, och bara jag, fattar vad de försöker tjäna pengar på, kommersialisera, marknadsföra.

Om jag lämnade, vad skulle jag göra då? Vad har jag annars? Undervisa i matte på KTH? Fast jag passar inte i den akademiska världen. Inte ett enda högskolepoäng. Jag har min segelbåt. Segla jorden runt? Jag har mina aktier – kanske kan jag sälja dem? Vad kan bolaget vara värt? Finns det en risk att bolaget blir värdelöst i samma stund som jag lämnar?

Både pilsner och sprit var slut och Lasse Malmfält beställde en ny runda.

Det hördes sorl från trappan. Deltagarna från Swedbanks konferens kom slamrande ner i baren. De var ett tjugotal, kanske tjugofem. Uppenbarligen var konferensen lyckad för de skrattade och glammade i foajén. Eller, funderade han, så är de glada för att den är över.

Tre damer lösgjorde sig ur gruppen och gjorde entré i hotellbaren. De approcherade bardisken.

Han studerade kvinnorna från sin position en bit bort.

”Vivvi, vad vill du ha”, frågade en av dem, en dam i vad som såg ut som i 50-årsåldern. Vivvi själv kan inte vara mer än 35, avgjorde matematikern. Vad är jag? 41. Den tredje damen i sällskapet var möjligen i samma ålder som Vivvi, men såg betydligt äldre ut till följd av vad han antog var för många cigaretter, brist på motion och dålig kost.

Han studerade dem. Tankarna om InvestTech och sitt eget misslyckande hade lämnat hans huvud. Han stack ned handen i sin läderportfölj nedanför baren och fick upp etuiet med kokain, utan att släppa damgänget med blicken. Osedd smet han ut på toaletten. Inom ett par minuter var han tillbaka.

Han beställde en ny öl och började lyssna på kvinnorna. De hade beställt varsin drink. Hon som kallades Vivvi hade redan fått ner halva sin.

Han hörde konferensen avhandlas. Inte vad gällde det ämnesmässiga innehållet, snarare de uppenbarligen manliga föreläsarna vilka damerna spenderat en dag av sina liv att lyssna till.

”Jo, han är förlovad”, sa en av dem. ”Eller så är han gift. Men jag tror förlovad.”

”Borde du inte märkt om han gift sig?”, undrade 50-åringen.

”Men vi är inte på samma avdelning. Fast jag vet att han varit på svensexa.”

Vivvi, den enligt Malmfälts bedömning mest attraktiva av dem, studerade roat sina två bankkollegor utan att säga så mycket. Hon flikade in:

”Alltså om du verkligen är intresserad av honom – då är det ju nu du ska få med honom på en drink. Du kan inte vänta. Ta ut honom och släpa hem honom.”

”Men han är ju kanske gift”, invände kollegan.

”Du får väl fråga. Har han ring?”

”Ja, nån sorts ring.”

Malmfält var halvvägs igenom sin femte eller eventuellt sjätte öl. Han drog sig omärkligt närmare. Uppenbarligen fanns inget överflöd av grandiosa karlar på banken, inte på dessa kvinnors avdelning i alla fall. Nu rörde sig samtalet i en mera professionell riktning.

”Men om jag köper ett kontrakt på Brentolja i mars, vad skiljer det från ett i april?”, dryftade en av kvinnorna.

Lasse Malmfält drog sig ännu närmare. Någon pratade om lösenkurs och förfallodatum.

”Jag har aldrig handlat själv, har bara jobbat på backoffice till ett handlargolv”, förklarade den äldre damen.

”Det här är komplicerat som fan. Jag fattar knappt vad man köper och säljer”.

Vivvi öppnade munnen för att säga något men Lasse Malmfält sköt in.

”Du köper ett kontrakt för framtida leverans av en vara”, sa han och reste sig från barstolen. ”Det kan vara olja, bomull, apelsiner. Eller fryst lax för den delen.”

Alla tre stirrade på bohemen utan ett ord.

Han sträckte fram en hand till kvinnan som såg ut att vara 50 år och som stod närmast.

”Lars Malmfält. Ursäkta, jag kunde inte låta bli att lyssna när ni stod precis bredvid.”

”Så du jobbar också i finansbranschen?”, undrade hon med dålig hy med visst tvivel i rösten.

”Nej, men jag sitter i en bolagsstyrelse.

Han anade vagt att svaret var otillräckligt.

”Jag är intresserad av matematiken som styr marknaden. Mekanismen”, försökte han.

En lögn, till hälften åtminstone. Han föraktade marknaden. Han kände vämjelse över dess nyckfullhet och kortsiktighet och de ytliga människorna den befolkades av. Men hans hjärna kunde inte låta bli att räkna på även kursmässiga matematiska problem när de presenterade sig för honom.

”Har ni varit på konferensen?”

Ett mer finkalibrerat sinne för sociala relationer än det Lasse Malmfält förfogade över hade noterat en tydligt obekväm känsla i de tre damernas blickar. Men, och det var kanske tur, hans hjärna saknade sådan finkalibrering.

”En kickoff inför hösten kan man kanske kalla det”, förklarade hon som kallades Vivvi till slut. Hon mötte inte Lasse Malmfälts blick. ”Vi jobbar på Swedbank allihop”, förtydligade hon och läppjade på drinken.

”Så vad är det för bolagsstyrelse du sitter i?”, undrade en kollega och studerade hans sorgliga bruna kavaj och toviga kalufs i samma färgton.

”Det heter InvestTech. Sysslar med analysverktyg. Noterat på NGM.”

Även Lars drogade och berusade sinne registrerade en kraftig höjning av intressegraden från Vivvi. Hon såg plötsligt rakt på honom med ett svagt leende över ansiktet.

”InvestTech”, sa hon prövande. ”De gjorde just en nyemission har jag för mig.”

”Stämmer. Och hur var ditt namn nu igen?”

”Jag har inte sagt mitt namn. Viveka.”

Hon hade omedelbart känt igen Lars Malmfält när han började prata. De hade mötts på festen ombord på Svante Bergs hyrda lustyacht i Sandhamn i somras. Men hon hade bara växlat några ord med honom då och han hade verkat disträ – han och Svante däremot hade diskuterat InvestTech i över en timme medan sommarnatten föll över skärgården, sittande på flybridgen pimplande svindyr champagne.

Hos Lasse ringde dock ingen klocka. Vivvi kändes vagt bekant, noterade han i förbigående, men utan att kunna placera hennes ansikte i sitt nuvarande tillstånd.

”Är det du som är grundaren?”, undrade hon.

”Ja. Jag och några andra startade det för fem år sedan, är det väl. Eller sex.”

Vivekas leende blev tydligare. Hennes två väninnor betraktade henne undrande. Kände hon till den här knäppgöken?

”Heter en av ägarna möjligen Svante Berg?”

Lasse nyktrade till en smula och försökte fokusera på Vivekas ansikte.

”Ja. Han har investerat. Hur visste du det?”

”Ingen särskild orsak. Jag har träffat honom ett par gånger bara.”

Hon hade hållit SMS-kontakt med Svante efter Sandhamn. Viveka var inte den sortens kvinna som behövde leta efter manligt sällskap. Hon var nöjd med singellivet. Och Svante var gift, visste hon. Men hon hade roats av hans sällskap och ett par veckor efter sommarfesten i Sandhamn hade hon frågat rakt ut om han ville ses. De hade haft sex i hennes lägenhet vid Odenplan en torsdagskväll. Efteråt hade han av någon anledning nämnt InvestTech och vad matematikern berättat. Hon visste att Svante köpt aktier, men framför allt hade han hyllat dess bohemiske grundare.

Den här snubben i baren var uppenbarligen det geniet.

Viveka hade en vag koll på InvestTech och dess prekära finansiella situation. Nu kände hon att hon ville veta mera.

Hon gick rakt på sak.

”Jag har hört att du är ett mattesnille. Stämmer det?”

Lars glodde på henne. Vad svarar man på det? Möjligen tack vare sin sociala inkompetens var han inte behäftad med någon falsk blygsamhet. Och graden av berusning gjorde honom dessutom ovanligt socialt kompetent den här kvällen.

”Jag har bra bildminne. Och jag är bra på att räkna på sådant jag ser.”

Där satt den, tänkte han. Bildminne kan alla begripa och jag slipper stå här och lösa ekvationer åt dem.

Nu ville en av kollegorna in i konversationen, något störd över att Vivvi plötsligt hamnat i centrum. Hon utmanade:

”Jaså? Hur många flaskor står det bakom baren?”.

”47”, svarade Lasse direkt utan att ta blicken från henne.

Den äldre av dem glodde på honom och började räkna flaskor halvhögt.

”Men just nu är det 46 eftersom bartendern där håller på att hälla upp en gin & tonic åt mannen i slips där borta”, sa Lasse Malmfält och pekade mot andra sidan bardisken.

”Jag får det till 43”, mumlade 50-åringen.

”Räkna igen.”

Viveka visade inget intresse för antalet flaskor.

”Så vad är det ni gör på InvestTech?”, undrade hon.

”Det är hemligt. Men det är ett sorts analysverktyg.”

Även här hade hon en del förhandsinformation som hon fått av Berg. Hon försökte minnas. Med de matematiska formler som den här Malmfält tänkt ut gick det att blixtsnabbt indexera stora mängder information. På något vis – hon begrep inte exakt hur – kunde sedan den insamlade informationen analyseras snabbt.

”Jo, nu fick jag det till 47”, mumlade 50-åringen och betraktade Lasse. ”Hur kan du se det så snabbt?”

”Det bara kommer.”

”Du är en naturbegåvning då”, sa den tredje kvinnan mest som ett konstaterande.

”Jag antar det.”

”Men hur går det till?”

”Vet inte. Alltid varit bra på siffror.”

Vivekas tankar var någon annanstans. Hennes briljans låg inom två specifika områden, finansiell ekonomi och konsten att få den man hon ville ha. I sin nuvarande situation, vad gällde den andra kategorin, var det öppet för nya lösningar.

Där och då bestämde hon sig för att få honom med hem.

Till de praktiska bekymren hörde att snabbt bli av med de två kollegorna. Vivekas finstämda sensorer läste av situationen och utarbetade strategin. Hon sa, ”Ursäkta mig, jag ska på damernas.”

Hon hade läst av rätt. Hennes äldre kollega, som i själva verket var 52 år, ursäktade sig innan Viveka ens han lämna baren och sa att hon måste hem till familjen.

Den tredje bankkvinnan, hon som doftade cigarettrök och hade dålig hy, fann sig plötsligt ensam med matematikern och hans vattniga ögon. Panik. Inte ett enda vettigt samtalsämne dök upp. Hon mumlade ett ”Ursäkta mig” till en förvånad Lasse Malmfält och hann upp Vivekas halvvägs till toaletten.

”Du, jag ska nog också hemåt.”

”Jaså? En drink bara? Vad har hänt med party-Eva?”

”Jo, men jag är helt slut efter den här dagen. Ska du vara kvar eller?”

Nu gällde det. Den här skvallerbyttan ska inte få sprida rykten om att jag raggar bohemiska matematiker på konferenshotell. Viveka drog till med en kolsvart lögn.

”Jag fick mess från en kompis som är vid Norra Latin”, ljög hon. ”Vi ska ses, hon kommer hit snart.”

”Okej, syns på jobbet då. Ha det bra. Kram.”

Eva försvann igenom entrén och var borta. Viveka följde henne med blicken och gick tillbaka till baren. Hon gled upp på en stol och betraktade matematikern med huvudet på sned. Han försökte förgäves få bartendern att leverera en till öl. Vilken i ordningen hade han tappat räkningen på. För en gångs skull.

”Så, Lasse, var det va? Har du någon plan för resten av kvällen?”

Han betraktade kvinnan mitt emot med suddig blick. Att fånga damer i barer hörde inte till hans främsta kvalitéer. Ändå hade hans radar identifierat Viveka som ett intressant objekt. Han försökte fokusera på henne.

”Plan och plan. Vad hände med dina kompisar?”

”De gick hem.”

”Så då har du bara mig kvar”, konstaterade han sakligt.

”Just det”. Viveka lät sitt knä snudda vid matematikerns. ”Så vad vill du göra?”

Den här killen behöver hjälp, tänkte hon.

”Jag har ett förslag”, sa hon innan han hann svara. ”Jag bor vid Odenplan, vi tar en promenad åt det hållet.”

De lämnade baren. En ostadig Lasse följde efter ett halvt steg bakom Viveka norrut längs Dalagatan. Solen var på väg ned. Luften och motionen gjorde honom gott. Han babblade om matematik och märkte inte att han höll på att tråka ut sitt damsällskap redan innan de passerat Sabbatsberg.

Hon styrde om samtalet mot först finansiell ekonomi, som hon behärskade, sedan mot företaget han grundat, InvestTech. Hon var nyfiken på firman, och på honom, men hon märkte att matematikern inte var speciellt intresserad av att diskutera sitt livsverk.

Rakt ut sa han, ”Jag har tröttnat på InvestTech. Företaget lever sitt liv, jag lever mitt.”

De var vid Odenplan. Vid Odengatan sa hon, ”Jag bor här borta på Hälsingegatan.”

”Jaså”, sade Lasse.

”Vill du hänga med upp på ett glas vin?”

”Varför inte?”

De försvann in i porten och gick de tre trapporna. Trean på 60 kvadrat var ljus och det kändes nystädat. Han hade nyktrat till en aning av promenaden och noterade propra och praktiska möbler. Snyggt och ändå med en personlig prägel. I vardagsrummet stod en stor brun soffa. Han satte sig i den och hörde henne slamra med glas i köket. Hon kom in med en flaska och två glas, hällde upp vin. Hon satte sig bredvid och drog upp benen under sig.

”Berätta nu vad du är för en”, sa hon skämtsamt.

”Ja, jag vet inte. Jag tror att folk tycker jag är lite konstig”, sa matematikern och såg rakt framför sig.

”Jaså? Jag tycker du verkar intressant. Och rätt söt”, la hon till och studerade hans profil. Han var smal i kroppen och hade ett avlångt och ganska kraftigt ansikte med halvöppna, bruna ögon. Det lika bruna håret var rufsigt och spretade uppe på huvudet. Kavajen var mossig. Men hon noterade att han doftade gott.

Hon sträckte ut en hand och vek bort en hårslinga från Lasse Malmfälts kind. Han vände sig mot henne.

”När klippte du dig senast?”

Han svarade inte. De såg på varandra alldeles för länge. Viveka tog hans glas och sitt eget och ställde dem på bordet.

De hånglade. Hon drog av hans kavaj och sedan skjortan, tryckte ned honom i soffan och satte sig ovanpå. Han fumlade med hennes blus, hon drog av den själv och hon pussade honom på munnen.

De var båda upphetsade nu. ”Kom”, flämtade hon. Hon reste sig, han följde efter till sovrummet.

TILL ALLA KAPITEL