267

Morgonen torsdag 24 februari 2022 började som de brukar: en nyhetskoll i mobilen direkt efter att klockan ringt strax före 7. Efter nära 30 år i nyhetsindustrin passerar numera få morgnar utan att jag reflexmässigt skannar nattens nyhetsrubriker.

Därefter var ingenting som vanligt längre. Europa var plötsligt i krig.

Det finns ett antal stora nyhetshändelser som etsat sig fast hos mig av olika skäl.

Jag minns, vagt, U137:s grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Desto tydligare är Palmemordet 1986 och rymdfärjan Challengers haveri samma år. Iraks invasion av Kuwait 1990, förstås Estonia 1994. Terrordåden den 11 september 2001 som förändrade världen är i en klass för sig. Anna Lindh 2003, tsunamikatastrofen och dubbelmordet i Linköping 2004. Dramatiken under finanskrisen 2007–2009. Orkanen Katrina. Och förstås en massa annat.

Det som nu hade hänt passade in i samma kategori som 9/11 i New York och Washington 2001: känslan att världen, på ett ögonblick, hade förändrats.

Jag tog mig snabbt in till tidningsredaktionen. Där påbörjades ett jobb som pågått oavbrutet sedan dess: att försöka få reda på och förstå vad som händer i Ukraina.

Hur bevakar man ett krig? Kanske ingen journalistisk uppgift är svårare. Det finns inga säkra källor, få fakta, men ett enormt flöde av desinformation.

Tidigt i kriget, i början av mars, skrev jag en kommentar för att försöka belysa detta faktum. De dödssiffror som då hade börjat rapporteras – främst av Ukraina som redovisade siffror om döda och skadade ryssar – var omöjliga att kontrollera med oberoende källor, konstaterade jag. Ingen visste om de stämde.

Omedelbart hörde vissa läsare av sig och hävdade att jag genom det påpekandet stödde Ryssland i konflikten – en reaktion som förmodligen bygger på låg insikt om journalistikens utmaningar i krig.

Jag utarbetade metoder för att inhämta relevant information och i möjligaste mån sortera i flödet via källor jag normalt inte använder. De uppgifter som jag och andra på redaktionen bedömde som trovärdiga kunde vi sedan sätta reportrar på att skriva om.

Under krigets första månader ägnade jag timmar åt att följa ryska och ukrainska flöden på kommunikationsappen Telegram. Jag läste ryska och ukrainska tidningar, ibland översatta via Google Translate, som Ukrainska Pravda och Kyiv Independent. Jag spanade på satellitbilder och kartor för att försöka få grepp om var olika strider utspelade sig. Jag läste varje dag den ukrainska militärledningens uppdatering på Facebook.

Vi på SvD skickade förstås också reportrar och fotografer till Ukraina för att rapportera.

För alla journalister som följde kriget blev även den amerikanska tankesmedjan Institute for the study of war, ISW, snabbt en grundstomme i bevakningen. ISW:s experter följer dagligen kriget med hjälp av sociala nätverk och andra källor och publicerar varje morgon en ny rapport om vad som hänt senaste dygnet.

Andra hjälpmedel som SvD och andra efter hand lärde sig använda är aggregeringstjänsten Liveaumap, där händelser plottas in på en karta.

KRIGSNYHETER VIA KARTA

Men bortom de hårda faktauppgifterna om bombningar och fastkörda ryska militärkaravaner så handlar krigets första år om horribla mänskliga öden – förmedlade via en ständig ström nyhetsbilder, från AP, New York Times, BBC och andra journalister på plats.

Massakern i Butja i mars, som avslöjades sedan ryssarna gjort reträtt, tillhör de enskilda händelser jag minns. Bilden av den ihjälskjutna mannen på cykel har fastnat.

När FN-chefen Guterres mötte Rysslands utrikesminister Lavrov i april 2022 noterades en annan minnesvärd händelse. Ryssland fick fritt spelrum att sprida sin desinformation och skeva världsbild – därtill stående bredvid FN:s högsta representant framför TV-kamerorna.

Jag har bevakat FN i flera år som korrespondent i New York. Det har funnits tillfällen när jag känt att FN gjort nytta. Liksom tillfällen när jag känt förståelse för den kritik som ofta riktas mot organisationen, om att den är en trögrörlig koloss.

Nu kände att jag inte kunde låta Guterres möte med Lavrov passera obemärkt, utan skrev en nyhetskommentar i SvD. Så här inleddes den:

SvD 26 april 2022.

Teaterbombningen i Mariupol och det alltmer desperata motståndet i stålverket Azovstal.

Striden om Kiev i februari-mars.

Sänkningen av ryska krigsfartyget Moskva i Svarta Havet.

Läckta telefonsamtal från ryska soldater hem till mamma i Ryssland.

Bilderna av lik, avskjutna armar och ben, sönderbombade bostäder.

Massgravar. Övergivna barn.

Jag har själv aldrig varit i Ukraina. Allt jag gjort är att försöka greppa ett vansinnigt krig på distans ihop med mina journalistkollegor.

Men det vore lögn att påstå att allt detta inte påverkat mig det senaste året.

SvD – liksom många andra tidningar – följer detaljerna i kriget varje dygn i en direktrapport, eller liveblogg, som aldrig vilar. Den fortsätter vara viktig inte minst för oss som jobbar på redaktionen, eftersom den tvingar oss att ideligen spana efter nyheter från själva slagfältet.

Men vartefter senvintern 2022 blev till vår, våren övergick i sommar som blev höst och vinter igen så förändrades min bild av kriget. Eller är vidgades kanske ett bättre ord.

För på samma sätt som världen förändrades efter 9/11-attackerna 2001 – vars effekter vi fortfarande märker av – så sjönk det alltmer in hos mig när 2022 gick mot sitt slut att något fundamentalt plötsligt var annorlunda. Världen fungerar inte på samma sätt nu jämfört med före den 24 februari 2022.

Med tiden har det blivit denna nya värld – med dess förvridna geopolitiska polariteter – som jag är mest intresserad av ur ett journalistiskt perspektiv.

USA, vars politik jag bevakat i tio år, såg före invasionen Kina som sitt stora hot. Medan det hotet knappast försvunnit så har Rysslands och Putins aggression i Ukraina hissat upp säkerhetssituationen för Europa överst på Washingtons agenda. Ett faktum som jag delvis tar upp i den här analysen från februari 2023.

Var står egentligen Kina? Vad ska vi göra av varningarna från Washington i februari 2023 om att kineserna är på väg att skicka vapen och ammunition till Moskva? Detta samtidigt som Peking försöker lägga fram en fredsplan för Ukraina? Delar av planen presenterades av utrikesminister Wang Yi på säkerhetskonferensen i München i februari.

Sedan har vi Indien och Sydafrika, som fortsätter bedriva handel och hålla militärövningar med Ryssland. Vad innebär det stödet? Hur påverkar det USA:s inställning? För att inte tala om Turkiet, som före kriget närmat sig Ryssland genom bland annat köp av vapensystem, vilket väckt irritation hos Nato.

Och när vi nu pratar om Turkiet – vad innebär den enorma jordbävningskatastrofen i februari vad gäller åt Sveriges Natoansökan?

Hur ska man tolka den tyska ambivalensen gentemot Ukraina, där förbundskansler Scholz å ena sidan står stark bakom Ukrainas försvar mot Ryssland, å andra sidan drar ut på besluten om stöd till Kiev.

Allt detta – det internationella politiska schackbrädet – är vad som tar allt större del av min tid, på jobbet såväl som på fritiden. (Bortsett från att jag även fortsätter hålla koll på Donald Trump och amerikansk politik.)

Och fundamentalt i allt detta är en enda fråga:

Vem, eller vilka, kan skapa förutsättning för eldupphör?

Finns lösningen i Pekings fredsförslag? Hur tas det emot i Washington och Bryssel?

Kan Nato krama fram en lösning, misstron mellan Moskva och väst till trots?

Vad händer med de regioner som Ryssland redan annekterat olagligt? Ingår de i en uppgörelse, och i så fall på vems sida? Kan Kiev erkänna en uppgörelse som inte inkluderar Krim? Kan Moskva? Kan, eller vill, Washington tvinga fram en sådan?

Det är så många frågor, och så få svar.

Och långt under det storpolitiska spelet pågår slakten i Bachmut och på andra håll.

Varje timme, varje dygn. Experterna vi pratar med tror att kriget pågår i ytterligare många månader, kanske år.

Och så länge kriget pågår kommer fortsätter bilderna att komma.

In this article