En snubbe från Huddinge var precis här och köpte min svarta, fina Chevrolet Camaro, 1975 års modell.
Jag har ägt bilen i tio år, så när som på tre dygn. Jag köpte den i Linköping den 8 juli 2005 och körde, en aning nervöst, upp kärran till Stockholm. Sedan dess har den varit en trogen kompanjon som sällan strejkat.
Bra går den fortfarande, men den börjar visa tecken på, ska vi säga, ytterligare investeringsbehov. Besiktningen i våras klarade den förstås galant, som alltid.
“Men de här bromsrören börjar se lite muggiga ut, de bör du nog byta ut”, sa besiktningsmannen.
Och:
“Titta på de här gummibussningarna vid fjädringen bak, de är slut. Och bladfjädrarna behöver bytas. Dämparna fram verkar vara i behov av att bytas. Och du borde ta vinkelslipen och riva bort den där förbannade rosten i karossen”.
Så jag började känna att tio år med Camaron var nog, om jag inte skulle behöva hiva iväg ytterligare tusenlappar för att hålla den igång (lagade rost för drygt 3 000 i vintras).
Så nu är den inte längre min. Det känns skönt på sätt och vis. Men, det ska medges, väldigt ovant.
Här är lite nostalgibilder av Chevan:
VIDEO Se filmklippet – och hör ljudet: Chevastart











Delta i konversationen: kommentera här