KAPITEL 14
”Polisen utreder misstänkt utpressning”
Ingressen var vässad och tänjd till bristningsgränsen, men resten av artikeln var dessvärre vagt hållen och inte särskilt lång. De läsare som tog sig igenom de fyratusen tecknen satt troligen med fler frågor när de läst klart än när de började.
En rad för historien väsentliga uppgifter saknades. Reportrarna hade inte lyckats reda ut varifrån tipset till polisen kommit. Att en måttligt framgångsrik affärsman på något vis var inblandad framgick av en anonym poliskälla. Samma källa kunde berätta att bolaget InvestTech, noterat på NGM-börsen, på något vis tycktes vara inblandat, ehuru oklart hur.
Att finansmannen var storägare i nämnda bolag var enkelt att ta reda på. Men därefter blev isen snabbt tunn: hur var finansmannen inblandad? Var han misstänkt offer eller misstänkt gärningsman? Varför hade han storköpt aktier senaste tiden? Vad hade bolaget med saken att göra? Kunde InvestTechs kursrusning betyda något?
Sedan var det frågan om F&G Banks inblandning – att banken lånat ut många miljoner till finansmannen verkade vara utom tvivel. Men på vilket sätt hade det koppling till utpressningen? Fanns det alls någon koppling?
Paulsson hade ringt på både Bergs och Fribergs och flera andra nyckelpersoners mobiler ett tiotal gånger dagen före, fredagen den 5 september. Ingen hade svarat.
Via sina poliskällor hade Mats Stark fått fram ytterligare några vaga men för deras artikel ändå väsentliga uppgifter. Det fanns inom polisen en misstanke om att det handlade om någon sorts industrispionage. Vidare hade polisen av någon anledning fått för sig att gärningsmännen, vilka det nu var, ägnade sig åt olaglig avlyssning av telefoner och annat:
Stockholmspolisen utreder en misstänkt utpressningshärva som rör ett börsnoterat teknikföretag. Ingen misstänkt gärningsman har gripits, men polisen har via en tipsare fått uppgifter som tyder på ett pågående fall av industrispionage mot företaget i fråga. Bolagets aktie har rusat kraftigt senaste veckan, på spekulation om en snar lansering av en ny produkt.
De misstänkta gärningsmännen ska ha använt sig av olovlig avlyssning för att inhämta information om företagets forskning, uppger en poliskälla för Morgonbladet.
”Det ska handla om någon form av avlyssning som ska ha riktat sig mot en eller flera personer i eller kring det här företaget”, uppger källan med insyn i utredningen.
Utredningen är i ett tidigt skede och polisen är förtegen om detaljerna.
Artikeln lyckades heller inte bringa klarhet i hur de två separata brotten industrispionage och utpressning egentligen hängde ihop, om de alls gjorde det. Johannes Paulsson var sur över att hans spår om den instabila banken inte alls kommit med. Men han hade ändå tvingats hålla med nyhetschefen Jörgen Palm om att historien i så fall framstått som fullständigt hopplöst rörig.
”Du måste jobba vidare på bankspåret”, hade Jörgen Palm sagt tröstande. ”Det här är bara början på historien.”
För Antoni Lisowski i deras industrilokal i Bromma spelade förvirringen i artikeln mindre roll. Rasande kastade han tidningen rakt över rummet. Cecilia Ekstedt-Berger plockade upp den och läste koncentrerat.
”Helvetes jävlar också! Vad är det här? Vem i har gått till polisen med det här?”, röt han rakt ut i luften.
Någon hade läckt – vem? Det mest självklara namnet var förstås Svante Berg, men varken Antoni eller Cecilia trodde att han var så korkad.
”Han har inte snackat, vad skulle han vinna på det? Några dagar till så är han ute ur det här”, resonerade hon eftertänksamt.
Vilka fler visste om deras operation? Emily Cox förstås och de två privatspanarna. Ingen mer, officiellt – men de visste samtidigt inte för vilken eller vilka personer som Svante Berg möjligen lättat sitt hjärta. Frun, Susanne? Viveka? Någon inom bolaget? Matematikern själv?
Den låga kvaliteten på artikeln i fråga indikerade att det knappast var någon centralt placerad person, såvida inte Berg själv medvetet läckt vaga och felaktiga uppgifter för att styra bort misstankarna från sin egen person. Men återigen, han borde ha mer att förlora än att vinna på det.
En positiv sak var förstås att polisen inte hade en aning om vilka gärningsmännen var, i alla fall enligt den vingliga artikeln.
Så hur skulle de hantera saken?
Cecilia funderade fritt.
”Ska vi backa ur?”
Antoni funderade ett par sekunder.
”Aldrig i helvete. Vi sätter full press på båda fronter istället – matematikern och Berg. Antingen lämnar snillet ut sina hemligheter, eller så snor Berg dem, som vi tänkt från början. Men nu måste vi hålla extrem koll på vad polisen håller på med.”
KAPITEL 15
”En fundraiser?” Susanne Berg såg skeptiskt på sin make som satt bakom ratten på Porschen. ”Det låter väldigt amerikanskt.”
De var på väg till en av Simons klasskompisar vars föräldrar skulle vara barnvakter. Svante svängde av 222:an mot Orminge. Simon och Maja babblade oavbrutet från baksätet.
”Det är väl lite amerikanskt, ja”, medgav Svante. Han lät en aning disträ. ”Magnus har bott i USA. Han har en amerikansk fru, eller halvamerikansk. Antar att de tagit med sig idén från Texas, eller var det nu var de höll till. Du har ju träffat dem.”
Det hade Susanne förvisso. Hon visste så mycket att Magnus Alvegårdh hade en förmögenhet och gjorde investeringar som på ena eller andra sättet var ihopkopplade i hennes makes affärer. Alvegårdhs hade bjudit in paret Berg i deras enorma villa i Danderyd något år tidigare. Susanne, som var läkare och kom från en bondefamilj från Dalarna, hade oroat sig för att inte räcka till på den glamorösa middagen. Men Alvegårdhs hustru hade visat sig vara en utomordentligt professionell värdinna.
Susanne försökte komma ihåg hennes namn. ”Visst heter hon Caroline, Magnus fru?”
”Yes box”.
Simon såg en likadan Porsche som deras egen och ropade högt på Svante från baksätet. ”Titta pappa, titta, en Cayenne! Som vår!”
”Hur gammal är hon?”, undrade Susanne.
”Vem? Caroline?”, svarade Svante och ignorerade Simons tjut.
”Ja. Har du tänkt på att det är helt omöjligt att veta hur gammal hon är.”
Självklart hade Svante tänkt på det.
”Hon känns som en välbevarad 50-åring, men beter sig som en 35-åring”, fortsatte Susanne. ”Jag tror hon har lyft sig. Eller botox i pannan och läpparna.”
De svängde in framför villan där Simons klasskompis bodde. Simon var ute ur bilen nästan innan den stannat. Svante klev ur och tråcklade loss Maja ur hennes bilbarnstol.
Ungarna försvann iväg in på tomten mot huset. ”Vi kommer vid elvatiden ikväll, senast”, ropade han efter dem.
De fortsatte mot Danderyd. ”Så vad är det en fundraiser för? Vad ska Alvegårdh dra in pengar till som de inte har råd med själva?”, undrade Susanne.
Hennes make verkade ha missat sarkasmen. Han stirrade koncentrerat på vägen framför sig. ”Va?”, sa han till slut och såg frågande på sin fru.
”Vad är det med dig? Du verkar mentalt frånvarande.”
Det var precis vad Svante var. Det var fredag eftermiddag. Resan med InvestTechs ledning till elektroniktillverkaren Electro Engineering-Spezialisten, EES GmbH, i Hamburg var planerad måndag morgon från Bromma. Biljetter var bokade, geniets hemliga matematiska formler låg i säkert förvar.
Svante Berg gjorde sitt bästa för att förtränga alltihop.
Artikeln i tidningen hade nästan gett honom en panikattack. Han var evigt tacksam för att han inte svarat på mobilen dagen före. Det var ingen långsökt gissning att samtalen kom från en av tidningens reportrar.
Skallen var full av tankar och nervositet. Varje gång mobilen ringde eller ett SMS dök upp ryckte han till.
”Är det något problem på jobbet? Du är helt stissig”, hade Susanne kommenterat.
Hon hade läst morgontidningen men bara skannat förbi artikeln om utpressningen utan att koppla ihop den med maken. Susanne var tack och lov måttligt intresserad av hans affärer.
De körde E18 norrut. Svante drog upp mobilen ur kavajfickan och läste. Lättnad. En affärsbekant om någon detalj i ett avtal. Han stoppade ned den igen och hade redan glömt vad SMS:et handlade om.
”Det är… Caroline målar tavlor, tydligen. Och nu har de den här fundraisern för att sälja dem och donera pengarna till välgörande ändamål”, svarade Svante.
”Åh, det var värst. Vet du vad de skänker pengarna till?”
”Du får väl fråg…”.
Mobilen ringde igen. Svante läste av displayen: Hans Friberg, bankiren. Helvete. Han satte den på ljudlöst och lät den ringa.
Svante hade handlat aktier för mer eller mindre hela beloppet från banken. Samtidigt hade börsen börjat dippa och rallyt i InvestTech visade tecken på att mattas. Dagen före, torsdagen, hade InvestTech till och med stängt på minus 5 procent. Nu undrade banken troligen hur Berg tänkte hantera situationen – ett litet oansenligt teknikbolag på vad som brukade kallas ”börsens bakgård” var inte immunt mot världens just nu skakiga finansmarknader. Den amerikanska bolånekrisen hade seglat upp i medvetandet hos var och en som läste en dagstidning eller såg TV-nyheterna.
Friberg får vänta, tänkte Svante bistert.
Inför resan till Hamburg hade han haft flera och långa diskussioner med Bo Svendin och Erik Angerfeldt, men även med Lasse Malmfält själv. De hade träffats för att stämma av detaljerna på InvestTechs kontor i Huddinge. Tider, flygbiljetter, hotellbokningar och andra detaljer hade gjorts upp.
Svante hade även fått en egen demonstration av hur prototypen till A3 Online fungerade.
Han hade blivit imponerad. InvestTech hade skapat en fiktiv situation där ett epostmeddelande som innehöll vissa kodord skickades mellan sändare och mottagare någonstans i världen. I ett skarpt läge skulle orden man letade efter kunna vara beskrivningar om kommande hot, som en terrorattack. I det här exemplet handlade de om mera jordnära ting: ”plommon”, ”sänggavel”, ”sockerbit” och ”kostym”.
Erik Angerfeldt pekade på en datorskärm och sa, ”Någonstans i världen finns en dator uppkopplad varifrån det här mejlet skickas ut när jag klickar. Vi har gett A3 Online, som vi kallar prototypen, i uppgift att lokalisera sändare och mottagare.”
Han kastade en blick mot Svante Berg för att se om storägaren hängde med.
”Då kör vi igång”. Erik Angerfeldt klickade på en tangent. Det som sedan hände var helt odramatiskt. På mindre än en tiondels sekund – för Svante Berg kändes det som omedelbart – dök en ruta upp på en av skärmarna som var kopplad till A3 Online. Där stod både sändare och mottagare, detaljerat med IP-nummer och allt, samt vilka uppgifter som fanns i mejlet som just skickats. Informationen hade genererats i princip i realtid.
”Här ser vi alltså”, sa Erik Angerfeldt entusiastiskt och pekade, ”att ett mejl skickades från InvestTech, Huddinge, Sweden, till en epostserver i Hongkong klockan 11.46 UTC onsdagen den 3 september 2008, med orden ‘plommon’, ‘sänggavel’, ‘sockerbit’ och ‘kostym’. Komplett med hela rutten för mejlet och alla detaljer som behövs för att spåra avsändare och mottagare.”
Svante Berg begrundade resultatet.
”Imponerande. Men är det verkligen för att spåra mejl som ni har utvecklat den här grejen?”
”Absolut inte. Det här är en av de simplaste uppgifter man kan ge A3 Online”.
”Visa honom testet med biblioteket”, bröt Annika Falk in.
VD:n kastade en blick på henne och sa, ”Okej. Vi gjorde ett test nyligen av A3 Onlines otroliga förmåga att snabbt läsa igenom enorma datamängder. Vänta lite”, sa han och började klicka runt på en av datorskärmarna.
”Här. Uppkopplat mot vår databas finns just nu hela Kungliga Bibliotekets digitala samling. Skriv in ett sökord”, uppmanade han.
Svante tänkte en sekund och skrev ”stormaktstiden”. Knappt hade han skrivit klart innan sökresultatet genererades. Hundratals träffar i en lång lista – historiska essäer, fackböcker, kurslitteratur, romaner, brev. Han studerade listan.
”Det här är ju som Google”, sa han.
”Precis!” Angerfeldt var uppe i varv. ”Men medan Google behöver gigantisk datakapacitet för att klara en sådan sökning så klarar vi det med den där”.
Han pekade på en oansenlig burk av plåt på bordet. Svante hade inte lagt märke till den. Det såg ut som ett hemmabygge – tejpad med silvertejp och med nätverks- och elsladdar som löpte ut genom plåtskalet.
”Så det där är vad vi ska tillverka? Det är i den som Lasses hemliga koder finns?”
”Exakt. I lådan finns hans revolutionerande algoritmer, mycket avancerade matematiska formler som vi söker patent på.”
Nu bränns det, tänkte han. Här, ett par meter bort, finns det som gökarna Axén och Bengtsson är ute efter.
Som genom tankeläsning förtydligade Angerfeldt, ”Formlerna är krypterade förstås.”
”Det förstår jag”, sa Berg. ”Var finns de i okrypterad form?”
Det blev en sekunds pressad tystnad i rummet. Svendin stod bakom ryggen på den sittande Svante Berg och studerade honom och dataskärmarna. Svante kände plötsligt hans hårda blick i nacken.
Svendin sa, ”På flyget ner till Hamburg är informationen krypterad. Nyckeln som behövs för att läsa filerna disponeras av Erik. Tillverkaren behöver rådatan okrypterad för att kunna bygga apparaten.”
”Så det är därför vi är så noga med säkerheten”, sa Angerfeldt.
Berg hade inte blivit förvånad när utpressarna hört av sig direkt efter demonstrationen på InvestTech. De har väl avlyssnat alltihop, tänkte han likgiltigt medan han svarade i bilen på väg hem.
”Hej Svante, Sofie här”, hördes en glad röst på göteborgska.
”Varför är jag inte förvånad att du ringer”, muttrade Berg medan han styrde norrut mot Stockholm.
Det var ständigt nya platser. Den här gången hade han träffat Axén och Bengtsson i en av restaurangerna vid Stockholms Centralstation. Ett sunkigt wok-hak som var dåligt städat och vimlade med resenärer på väg till eller från flygbussar och tågperronger. Stefan Axén var också på gott humör men med en tendens till stress under ytan, noterade Svante.
”Vi har en plan för hur du ska komma över de matematiska formlerna”, sa han nästan direkt efter att de satt sig.
”Det kan jag tänka mig”, sa Svante.
Utpressarna hade presenterat planen. Han fick medge att de inte legat på latsidan. De tycktes veta mer om transporten till Hamburg än InvestTechs ledning gjorde. Det som kallades rådatan, de matematiska formlerna, fanns inbrända på en disk. Denna disk förvarades i en låst väska, som övervakades av en vakt som hyrts in från Securitas.
”Då är det väl bara att ni mutar vakten”, föreslog Berg muntert.
”Vi har funderat på det”, medgav Sofie gravallvarligt. ”Men det är för osäkert. Inte att köpa honom i sig. Men dels vet vi inte exakt vilken vakt som får uppdraget, dels är det stor risk att InvestTech fattar misstankar om han börjar bete sig konstigt.”
Istället var planen att Berg med hjälp av utrustning som han försågs med av Stefan Axén skulle öppna den låsta väskan och kopiera den dyrbara skivan. Allt detta skulle ske inne på flygplanets toalett.
”Hur tänker ni er att jag ska få väskan med mig in på toaletten?”
Stefan Axén flinade. ”Det har vi tänkt på”, sa han och drog fram en rullväska av kabintyp som han haft med sig. Den såg helt normal ut. Men på båda långsidorna fanns luckor, som inte syntes om man inte granskade väskan i detalj. Inuti doldes en likadan säkerhetsväska i metall som den InvestTech använde. Stefan Axén demonstrerade. ”Du behöver bara placera den här bredvid säkerhetsväskan i metall, öppna, skjuta in den hemliga väskan i facket, samtidigt som kopian åker ut på andra sidan”, sa han triumferande.
Berg såg klentroget på den manipulerade kabinväskan. ”Och det tror du att ingen ser?”
”Du får gå hem och öva”, sa Bengtsson. ”Får man in snitsen så går bytet på en sekund.”
Han såg skeptiskt på dem.
”Och sedan då, ska jag ta alltihop och kliva in på toaletten?”
”Kom orakad till flyget”, sa Axén. ”När ni lyft går du till väskan där du har din packning, gör skiftet, ursäktar dig och säger att du ska gå in på toaletten och raka dig. Där har du gott om tid att öppna, kopiera och sedan skifta väskor igen.”
Berg anade att de hade en reservplan i beredskap, men vilken berättade de inte. Och han ville inte veta.
Just som han skulle resa sig och gå sa Axén, ”Förresten, Svante. Vi har sett att du handlat en hel del aktier i InvestTech. Behöver du hjälp med finansieringen?”
”Tack, men nej tack”, svarade Svante kort.
Med kabinväskan på rull efter sig hade han lämnat centralen med en intensiv känsla av att vara övervakad.
Svante och Susanne Berg svängde in på Alvegårdhs sextusen kvadratmeters tomt i Danderyd. Runtom löpte en tät, grön häck. Grindarna vid vägen stod på vid gavel. Svante körde uppför infarten av grus och de korsade en stor öppen gräsyta. Längst bort fanns ett dubbelgarage och bredvid det låg villan i tre våningar.
Susanne spanade nyfiket mot huset i någon sorts grå sten. ”De bor tjusigt, eller hur”, sa hennes make med viss avund. ”Ser lite brittiskt ut.”
”Uppriktigt sagt, Svante: det är inte din stil att gå runt som en brittisk lord på ett gods.”
”Nej, kanske inte”, medgav han.
På grusplanen vid garaget stod gästernas bilar – flera Porsche, exklusiva BMW och en mörk limousinliknande Mercedes.
”Vi är visst sena”, mumlade Susanne och klev ur deras egen Porsche Cayenne. Hon bar blå sommarklänning och hade ryckt åt sig en vit, tunn hatt ur garderoben. Svante hade valt sin mörkblå kostym och en vit skjorta, men skippat slipsen.
”Fint folk vet du ju”. Han ögnade bilarna för att se vilka han kände ägarna till. Ingenstans kunde han se Hans Fribergs Jaguar. Han pustade ut.
Susanne stack armen under sin makes och de vandrade uppåt trappan. De möttes av en sprudlande Caroline Alvegårdh i illröd dress med stor rosett på ena sidan och högt uppdragen slits på den andra. Hon stegade ut i gruset för att möta dem i höga svarta klackar.
”Svante, Susanne! Welcome – soooo nice of you to come!” Hon kramade dem.
Ett bord med champagneglas stod i entrén. Caroline försåg dem med varsitt och var plötsligt försvunnen.
Villan öppnade upp i en foajé med dubbel takhöjd. Längre in såg de hur gäster minglade sippades champagne. Inhyrd cateringpersonal klädda i vitt gick runt och fyllde på.
Svantes mobil vibrerade i innerfickan igen. Han drog upp den och läste: ”Lars Malmfält”.
Susanne såg frågande på honom. ”En minut bara, älskling”, väste han, klev ut på trappan med glaset i handen och tog samtalet.
”Hej Svante, det här är Lasse, Lasse Malmfält, på InvestTech”, hördes en återhållen, nästan viskande röst. ”Har du läst tidningen idag?”
Malmfält hade uppenbarligen gjort det.
”Är det InvestTech det handlar om”, undrade han nervöst. ”Vet du något?”
”Jag har ingen aning om vad det där handlar om, Lars”, sa Svante så hurtigt han kunde. Han spanade runt om sig för att se om någon kunde höra honom.
Nu gäller det att hålla balansen, tänkte han nervöst. Glöm inte att det här är en smart jävel.
”Så det är inte mig det handlar om?”
Berg hajade till.
”Dig? Du borde väl veta själv om du var utsatt för utpressning?”
Linjen var tyst i några sekunder, sedan sa Malmfält med ännu lägre röst, ”Jag blev kontaktad härom kvällen av två personer som ville köpa ut mig ur bolaget. Det kändes obehagligt.”
Svantes hjärna gick på maxvarv. Behåll lugnet, behåll lugnet.
”Köpa ut? Vilka var dom då?”
”Det sa de inte. Och det var väldigt hemligt alltihop. Men på något vis kände de till att jag visat intresse för att lämna bolaget och sälja aktierna. Fråga mig inte hur.”
Svante mindes vad Viveka sagt när de suttit i bilen vid Vanadisplan några dygn tidigare. Malmfält, hade hon berättat, var trött på ”hela skiten” och ville bort från företaget. Sälja aktierna. Leva livet kanske, vad visste hon.
Men om sin information från Viveka höll Svante nu tyst.
”Lämna InvestTech? Jag känner inte till att du vill lämna InvestTech. När kom du på det?”
”Det har vuxit fram. Erik och Bosse var här strax innan de här andra personerna dök upp och försökte övertala mig att stanna kvar.” En ny paus. ”Jag vet inte, men det känns obehagligt alltihop. Tror du att det är mig artikeln i tidningen handlar om?”, frågade han igen.
Det var tydligt att matematikern hade ett stort behov av att tala ut med någon. En jäkla tur att han ringde mig, tänkte Svante. Och jag som inte ens känner honom särskilt bra.
”Jag vet inte”, ljög han. ”Men vem skulle i så fall ha tipsat polisen? Som i sin tur läckt till tidningen?”
”Det vet jag inte. Har ingen aning.”
Ny suck.
”Vad tycker du att jag bör göra?”
”Ligg lågt. Hör de här personerna av sig igen, ring mig direkt”, sa Berg och försökte låta förtroendeingivande. Efter en paus lade han till, ”Hotade de dig på något vis?”
”Inte direkt. Men det låg en sorts hot i luften. Bara det att de inte ville säga hur de visste att jag ville lämna företaget. Jag har bara pratat med Erik och Bosse om det. Och nu med dig.”
Och nu vet Axén och Bengtsson garanterat att du pratat med mig, tänkte Svante bistert. Han fick en plötslig lust att dumpa mobilen i närmaste papperskorg.
Han råkade snegla inåt huset och såg en bister Susanne stå i dörröppningen med sitt champagneglas och se surt på honom.
”Lasse, jag måste gå nu. Men ring mig så fort det händer något mer, okej?”
Han blev stående med ryggen mot hustrun i ett par sekunder. Varför hade ligan närmat sig Lasse Malmfält? Och hur visste de att han plötsligt ville lämna sitt företag?
Det fick på inga villkor ske, för övrigt – om grundaren lämnade bolaget skulle allt kollapsa.
Svante ansträngde sig maximalt för att se självsäker ut och vände sig om. ”Sorry älskling, det var ett väldigt brådskande samtal.”
”Vill du åka härifrån?”, undrade Susanne bistert.
”Nej självklart inte, vi kom…”
”Försök vara lite närvarande i så fall. Det var ju du som ville åka hit”, snäste hon av.
Han var tyst. De gick in igen och hälsade på några av gästerna.
Hade utpressarna bytt strategi? Trodde de inte längre på Svantes egen förmåga att stjäla affärshemligheten, utan hade bestämt sig för att ta över hela företaget istället? En fullt genomförbar plan, men riskabel. Han mindes att Stefan Axén och Sofie Bengtsson erbjudit sig att finansiera en sådan affär. Var det detta som var reservplanen? Köpa ut bolaget från börsen, snabbt tömma det på allt värdefullt och försvinna?
Han undrade frånvarande hur Bo Svendin och de andra i InvestTech reagerat på artikeln i tidningen. Hade de också lagt ihop två och två? Och förstod de i så fall att han själv, Svante Berg, var den som var utsatt för utpressning?
Svante tvärstannade framför en stor röd skulptur. Den var blodröd och en aning högre än Svante själv. Han såg att Susanne och flera andra också stirrade på den. Hans fru ställde sig bredvid. ”Ska du inte ta och köpa den där och ställa ute vid din Weber-grill på verandan”, viskade roat i hans öra.
”Precis. Vi spänner på takräcket på Porschen och kör hem den.”
De såg en liten vit prislapp på skulpturens sockel. ”80 000 SEK” stod det.
”Åttio papp? För en… en… vad är det, en ros?”, undrade Svante.
Susanne såg på honom med en blandning av förvåning och sarkasm.
”Ser du inte? Här är en ledtråd: vad har jag mellan benen?” Hon lämnade honom stående framför den enorma vaginan och gick för att hälsa på någon hon kände. Svante blängde på tingesten och såg sig sedan om efter en lugn vrå. Han gick mot en av villans flyglar och kom in i köket, stort som ett restaurangkök.
Han klickade upp loggen över de senaste dygnens missade samtal. Där fanns bankiren Friberg, en kollega på hans egen lilla firma, två anonyma nummer. Men vare sig Bo Svendin, Erik Angerfeldt eller någon annan från InvestTech.
Han hörde Caroline Alvegårdh prata högljutt inifrån salongen och drog sig tillbaka dit.
”So, sooo wonderful of you to come, allihopa”, hojtade Caroline gällt, stående mitt bland besökarna med en mikrofon i handen. Serveringspersonalen hovrade uppmärksamt längs rummets väggar. En servitör närmade sig Svante, men han höll diskret handen över glaset.
”Som vissa av er redan vet går den här insamlingen till världens barn, jag och min make har inga egna barn men vi älskar alla barn, och som ni vet så saknar många barn, miljoner faktiskt, skola, rent vatten, leksaker…” Ordflödet kom exalterat och snabbt, utan andetag och med en kraftig amerikansk accent. Strax bakom Caroline stod Magnus Alvegårdh, affärsmässig i blå kostym med vinröd slips, och såg stolt på sin hustru.
Först nu såg Svante att ett tjugotal av Caroline Alvegårds övriga konstverk satt upphängda längs väggarna. De belystes vackert av ljuset som strilade in genom en glasvägg som vätte ut mot verandan. Där ute fanns loungemöbler och en stor pool.
Fyra-fem tavlor var redan var markerade med ”SÅLD”-skylt.
”…det finns en buffé ute på verandan”, fortsatte Caroline. ”Och så har vi arrangerat ett konstlotteri som min älskade make styrt upp. Please, honey.” Hon räckte över mikrofonen till Magnus som tog ett kliv fram. Han gjorde en gest mot ett litet exklusivt bord i mörkt trä med en stor vas i glas fylld med golfbollar.
”Kära vänner”, började han. ”Som många av er vet är vi hängivna golfare sedan många år. Som en del också vet har vi en bit kvar till världsklass.”
Spridda skratt hördes från de 30-talet gästerna. ”Magnus ’ruffen’ Alvegårdh”, skrockade någon halvhögt.
”Jag har nu räknat ut hur många bollar jag skjutit bort under 20 år på olika banor. Det antalet bollar ligger i den här burken…”
Svantes mobil ringde igen.
”Viveka H” stod det på displayen. Han lät den ringa.
”Den som gissar rätt antal vinner Carolines fantastiska ’Women’s flower’ som ni kan se här borta”, sa Magnus Alvegårdh upprymt och pekade med hela handen mot den röda vaginaskulpturen.
Han malde vidare om golfbollar, men Svante hörde honom knappt. Det slog honom plötsligt: Viveka Halldén – kunde hon vara den som tipsat polisen? Hon var den enda person han pratat om InvestTech med, i samband med att hon själv berättat om hur hon träffat geniet på krogen. Han hade låtit henne förstå att han trodde sig vara hemligt avlyssnad, men inte gått in på några detaljer.
Men varför i hela friden hade hon i så fall valt att gå med den informationen till polisen?
En ny tanke slog honom: Trodde Viveka kanske att det var Lasse Malmfält som var utsatt för utpressning? Ville hon skydda matematikern?
Susanne väckte honom ur hans funderingar och drog honom med till urnan med golfbollar. Ett tiotal hopvikta papperslappar låg i en skål bredvid. Svante tog en lapp, skrev ”234” och sitt namn utan att ens titta på bollarna och lade den i skålen.
De minglade bortåt konstverken på en av väggarna. ”Vi borde köpa något”, viskade hon i Svantes öra.
Han försökte koncentrera sig på tavlorna. Tills vidare skulle han slå bort alla tankar som virvlade i huvudet, bestämde han sig för. Han skulle ringa Viveka Halldén när han kunde prata ostört. På måndag skulle han flyga till Hamburg. Och sedan, med lite tur, var alltihop över för hans del. En kort, hemsk episod i livet som han om ett, två, fem, tio år skulle minnas som en suddig mardröm.
Han pekade mot en 1 gånger 1,5 meter stor tavla med motiv av vad som såg ut som en havsvik med skogsbeklädda stränder, men istället för grönska och ljusblått hav gick allting i mörkt blått och svart. I fjärran syntes ett starkt rött sken.
”Den där. Den är inte dålig”, föreslog han.
Caroline materialiserade sig bredvid dem. ”Gillar ni den?”, undrade hon entusiastiskt. ”Jag fick inspirationen från en dokumentär jag såg om en olycka i ett kärnkraftverk”.
”Tjernobyl?”, undrade Susanne.
”Ja precis.”
”Den är inte dum”, medgav Svante. ”Vad ska du ha för den?”
Han hörde plötsligt ljud av höga röster bortifrån entrén. Den välbekanta, bullriga stämman av bankiren Hans Friberg när han hälsade sig runt bland gästerna fick Svante att stelna till. Helvete! Han såg Susanne och Caroline diskutera Tjernobyl-tavlan, men hörde dem inte. Försiktigt sneglade han över axeln.
Han såg Friberg närma sig Carolines tvåmeters vagina, tvärstanna för att se på den och sedan fortsätta in genom rummet. De som kände bankiren hade bildat ett litet entourage runt honom, som för att markera för alla andra att detta var en inflytelserik gäst. Och de tillhörde hans inre krets.
Svante Berg kände Friberg sedan minst tio år, men hans intresse för att träffa bankiren just nu var lika med noll. Vad han sist av allt ville ha var en offentlig diskussion om InvestTech-investeringen och rapportering om utpressarligor.
Svante lade armen om Caroline. ”Caroline, den är helt fantastisk. Tjernobyl. Vi tar den. Jag skickar en check”, sa han en aning forcerat.
”Men gud vad underbart, tack! Jag ska markera den som såld direkt. Vi budar den till er.” Hon sneglade mot Friberg & Co.
”Svante, Susanne, ursäkta mig ett ögonblick, jag måste ta hand om några nya gäster”, sa hon och gick iväg.
Svante drog Susanne närmare och höll ryggen vänd mot Friberg. Han verkade inte ha upptäckt dem. Hon såg frågande på honom.
”Ser du mannen där – titta inte! Han som just kom in?”, väste Svante.
”Hans Friberg?”, undrade Susanne förvånat. ”Det är klart jag ser honom”.
”Precis.” Han såg Susanne i ögonen. ”Du undrade varför jag verkade stressad förut.”
”Ja?”
Svante gjorde en gest med tummen åt Fribergs håll. ”Det här är top secret, men hans bank har stora problem. Stora problem! Och Friberg vill ha min hjälp med att lösa dem.”
Det var förstås en sorts lögn, insåg Svante, men åtminstone till hälften sant. Och allt han hade tid med just nu. Fribergs bank hade lånat ut pengar till Svante Berg och nu ville banken ha dem tillbaka. Han såg stint på sin fru och hoppades att hon skulle förstå.
”Så du vill inte träffa honom alltså?”, viskade hon och såg en aning uppspelt ut.
”Exakt!”
De såg sig runt bland gästerna. Friberg och gruppen runt honom hade stannat vid golfbollarna. Bankiren hade tagit sig an uppgiften vetenskapligt och stod och räknade bollar lager för lager med hög stämma.
Svante och Susanne drog sig mot glasdörrarna mot verandan och klev diskret ut till pooldäcket. Gäster minglade runt med glas i händerna och samtalade. En bit bort stod en servitör bredvid ett bord med en stor buffé med snittar och rykande grillspett.
De passerade buffébordet och gick ut i trädgården bakom huset, svängde höger och kom upp bakom dubbelgaraget.
”Men Svante, är det inte ohyfsat att inte säga till att vi går”, klagade Susanne.
Han spanade bort mot sidan av garaget för att se om det gick att passera där för att komma runt till bilarna på framsidan. ”Kanske en aning”, muttrade han medan han granskade ett buskage bredvid byggnaden.
Susanne såg sig om ned mot verandan och pooldäcket.
”Vet du vad. Jag går tillbaka och säger till Caroline att du fick ett brådskande samtal, någon jobbgrej, och att vi måste åka. Jag försöker undvika Hans Friberg.”
Svante kände plötsligt stor tacksamhet mot sin fru. ”Bra idé, gör det. Jag går bakom garaget här och väntar i bilen.”
Hon gick tillbaka mot huset, förbi poolen och in i rummet med konstsamlingen för att få tag på Caroline. Hon behövde inte leta – värdinnan stod mitt i rummet bredvid golfbollarna och hade åter mikrofonen i handen. Hennes exalterade stämma överröstade allt samtal. Magnus Alvegårdh stod bredvid henne. Han hade skålen med papperslappar i handen.
”Då ska vi se. Vem är den lyckliga vinnaren?”
Susanne tvärstannade. Hon spanade efter bankiren och såg honom stå vid tavelväggen under ”Tjernobyl” där de själva stått nyss.
”Min älskade make har gått igenom svaren… då ska vi se, älskling, har du en vinnare?”
Magnus bläddrade mellan några lappar och gav en av dem till sin fru. Hon höll fram mikrofonen mot honom. ”Hur många bollar har du skjutit bort?”
Han lutade sig fram och sa en aning förläget, ”231”.
Det gick ett roat sorl och hördes spridda skratt från gästerna.
”231, ojoj, men snälla du… Och vinnaren är…”
Caroline vecklade upp lappen. ”Svante! Med 234! Svante Berg, kära Svante, var är du?”. Värdparet och alla andra började spana runt bland gästerna.
Susanne hann kasta en blick mot Friberg. Hon såg hur hans leende stelnade och försvann på en sekund. Bankirens blick började flacka runt rummet.
Hon backade långsamt ut mot pooldäcket igen och drog sig sakta bort mot buffén tills hon var utom synhåll. Då gick hon raskt upp bakom garaget, trängde sig mellan väggen och buskaget och kom ut på grusplanen på framsidan av huset.
Svante väntade bakom ratten, redo att åka. Han såg frågande på henne. ”Gick det bra?”
”Nej.”
”Vad hände?”
”De drog vinnaren i golfbollstävlingen.”
Svante slog ut med händerna. ”Och?”
”Vad gissade du?”
Han tänkte efter, sedan gick det upp för honom. Färgen försvann från ansiktet. Han såg desperat på sin fru. ”Du skämtar!?”
”Nope. Alla inklusive Hans Friberg vet numera att du smet från en tvåmeters vagina i röd papier-mâché värd åttiotusen. Starkt jobbat Svante”.