KAPITEL 16

Emily Cox mobil vibrerade 04:30. Hon hade hamnat mitt i den breda hotellsängen och famlade i mörkret utan att nå den. Halvt om halvt kvar i drömmen anade hon vem som ringde.

”Hello?”

”Hur går det?”

Tom McKillans röst lät nollställd. Privatdetektiven hasade sig upp mot kuddarna och gned sig i ögonen.

”Tom… klockan är 4:30 a.m. här.”

En sådan meningslös kommentar, insåg hon samtidigt som hon uttalade orden. Vad brydde sig väl McKillan om tidszoner. Halv elva på kvällen i New York var halv elva på kvällen, skit samma vad det var någon annanstans. Behövde Tom McKillan ringa någon halv elva på kvällen så gjorde han det.

Hon drog läget kortfattat. Fyllde i detaljer när uppdragsgivaren begärde dem, annars inte. Hennes operative chef för uppdraget, indrivaren Antoni Lisowski, och hans medhjälpare, advokaten Cecilia Ekstedt-Berger, hade lyckats manövrera InvestTechs storägare Svante Berg ombord på en flight till Hamburg. Med lite tur skulle formlerna stjälas där. Att Berg själv var involverad i planen gjorde att han knappast skulle gå till polisen. Så när som på vattentätt, och inte dåligt manövrerat inom loppet av några få veckor för en så komplicerad operation. Om hon fick säga det själv.

Men hon förstod redan på McKillans tystnad att han tyckte annorlunda. Miljardären grymtade något ohörbart och verkade fundera.

”Vad är oddsen att den här killen, Berg, klarar av det?”

”Så bra som de kan vara för en otränad person. Det är min bedömning”, svarade Cox en aning lamt.

McKillan begrundade detta.

”Och varför har vi satt en otränad person i mitten av operationen?”

Det var förstås en förbannat bra fråga. Hennes och Antonis plan hade från början varit att utnyttja Svante Berg. En femåring kunde se att han var ett lämpligt utpressningsoffer. Därefter hade de improviserat. När Antoni med sina avlyssnade telefoner och epostspionage fått reda på flygningen till Hamburg hade det känts som den öppning de väntat på. På något vis hade Antoni via sina kontakter fått fram den manipulerade kabinväskan. Allt hade verkat falla på plats. Utom då möjligen detaljen att Svante Berg knappast var en tränad agent. Men de hade inte haft något val.

”Och vad är vår plan B?”, undrade McKillan, fortfarande inte övertygad.

”Vi har förstås möjligheten att köpa ut hela bolaget och tömma det”, försökte Cox.

”Det är väl knappast en plan B”, fräste Tom McKillan, plötsligt irriterad. ”Snarare C eller D. Varför går ni inte direkt på matematikern? Får honom att lämna över sina algoritmer?”

”Det vore en tänkb…”

Miljardären hade tappat tålamodet.

”Jag betalar dig inte för att du ska semestra i Sverige”, fräste han. ”Jag betalar för att få fatt på en enkel jävla formel. Ge order till dina medhjälpare att de ordnar saken, eller skaffa nya medhjälpare.”

Emily Cox kom inte på något mer att säga.

”Yes, Sir”, sa hon till slut.

”Just make it happen!”.

Linjen var tyst. Emily Cox satt rakt upp i sängen med mobilen vid örat en lång stund och stirrade tomt ut i mörkret. Till slut sänkte hon den.

Samtidigt, i New York, svor Tom McKillan tyst för sig själv. Han höjde sin egen mobil och ringde ett nytt samtal.

KAPITEL 17

Tunnelbanans gröna linje stannade vid Alvik. Dörrarna öppnades. Ett tjugotal personer klev av, svepte halsdukar och sjalar tätare kring sig i den för dagen kyliga vinden, stoppade undan mobiltelefoner och traskade över den regnfuktiga perrongen mot utgången. En tjej som verkade vara i 16-17-årsåldern drog upp ett paket cigaretter och stannade ett ögonblick medan hon fumlade med tändaren. Resenärerna försvann en efter en via rulltrappan, förbi kiosken vid entrén och ut i septemberkvällen. Flickan tog ett bloss, drog åt knuten i sin halsduk med den lediga handen och gick ut genom skjutdörrarna med snabba steg.

Hon tog till höger, passerade en pizzeria vid ett litet torg, höger igen, sedan vänster längs de öde småvägarna i kvarteret. Det duggregnade. Strilandet tycktes absorbera alla andra ljud. Ingen människa rörde sig ute nu, klockan var halv nio på kvällen.

Hon passerade ett av bostadshusen och gick med sina korta, frusna steg förbi en kort länga med affärslokaler. Ännu en pizzeria, en frisörsalong, en butik som klackade om skor och slipade nycklar. Allt var stängt och igenbommat.

Men i ett källarfönster lyste det. Fönstret satt någon halvmeter över markplanet. Hon kastade en snabb blick in när hon passerade. Därinne pågick något, en rörelse som i periferin av hennes synfält. Och hon hejdade sig.

Det var fem, sex meter till fönstret. Hon såg in i lokalen från en vinkel snett ovanifrån ned på golvet i källarlokalen. Därinne såg hon en stol. På stolen satt någon, en man. Hon kunde inte se hans ansikte, men hon såg hans armar och överkropp tydligt. Armarna var bundna med rep vid stolen. En enkel trästol av typen man hittar i skolsalar. Flickan stirrade och försökte förstå vad hon såg. Det fanns fler personer därinne. Hon såg fötter, åtminstone två andra som stod bredvid stolen. Mannens överkropp var bar, men han hade byxor på sig. Hon såg något rött som rann nedför mannens bröst. Blod. Hon stirrade som förstenad i flera sekunder. Hon tog ett steg närmare fönstret, sedan ett till. Hon hukade sig ned för att se bättre.

Mannens huvud hängde åt ena sidan. Hans skjorta var i trasor och låg på golvet. Hans högra sida var vänd mot fönstret och hon såg att hans ena handled var bunden med ett rött rep, eller kanske en elkabel. Han gjorde inget försök att komma loss. En insikt slog ned som en blixt i flickans huvud: han lever inte! Han är död! Jag står och ser en död människa.

Det rörde sig återigen i källarlokalen, fötter närmade sig mannen framifrån. Hon hörde röster, någon ropade något. Hon kunde inte urskilja ord. Så kom en hand flygande, snett ovanifrån. Den träffade den bundna mannens högra käke med stor kraft. Flickan ryckte till av smällen. Mannens huvud studsade till av kraften och stod för en kort stund nästan upprätt. Sedan föll det åter ned åt höger. De misshandlar honom!

Hon kunde inte slita blicken från fönstret, men omedvetet backade hon sakta utåt gatan igen. Glöden på cigaretten nådde filtret, men hon märkte det inte. Ett nytt slag mot mannens ansikte. Samma reaktion, men nu rörde han på sig. Han var inte död, han levde.

Ett ansikte dök fram. Någon stirrade ut, rakt på henne. Hon såg bara siluetten mot ljuset därinne, men hon frös i skräck. Fimpen föll mot marken och försvann i gräset. Hon såg ansiktet i några sekunder, men det kändes som en evighet. Sedan försvann det. Och hon började springa.

Hon halkade mot den hala asfalten, sprang igen. Regnet ökade men hon märkte det inte. Omedvetet registrerade hon en dörr som öppnades och slängdes igen med en smäll någonstans bakom henne. Hon fortsatte rakt fram och kände paniken komma. Hon ville bort, bort, bort. Väskan i en smal rem på högra axeln kom i otakt och sinkade henne. Hon släppte den utan att tänka och fortsatte. Kanske hade hon kommit hundra meter, tvåhundra eller femhundra när hon hörde steg bakom sig. Dämpade, snabba, tunga steg som närmade sig. Hon grät av skräck nu, tårarna grumlade synen och hon snubblade fram. Hon kom till en korsning, kastade sig mellan två tätt parkerade bilar och föll. Tog sig upp, föll på nytt, kröp på alla fyra ut mot gatan, tog sig upp och korsade vägen, rakt fram och med tunnelseende.

Där hann han ikapp henne. Hon såg honom inte när han slog första slaget, men hon visste att det var ansiktet från fönstret. Hon kände en näve famla efter hennes högra axel, men fortsatte. Hon hörde någon flåsa hårt av ansträngning. Så ett hårt slag mot ena skulderbladet, ämnat att få henne ut balans. Hon skrek, rakt ut. Fortsatte ännu några meter. Så grep en hand tag i hennes hår, hon skrek igen och drogs bakåt. Föll. Kände den våta trottoaren träffa bakhuvudet. Sträckte upp armarna för att skydda ansiktet. Ett slag träffade hennes kind, ännu ett träffade käken. Hon kände en stor stark mansperson börja dra i henne. Hon kämpade emot. Flera slag mot ansiktet. Det svartnade för ögonen.

Innan allt svartnade hörde hon ljudet av en bil.

Bilisten körde långsamt, 20-30 kilometer i timmen. Han kom till korsningen och blinkade höger. Ingen trafik från vänster och han svängde. Just när den silvergrå Audin tog högersvängen kastade föraren en snabb titt åt vänster. Han såg en man stå böjd över något på trottoaren. Föraren bromsade för att se bättre. Bilen rullade några meter och mannen på trottoaren försvann ur sikte. Föraren backade tillbaka.

Nu såg han.

Det var tiotalet meter emellan dem. Bilisten i Audin och mannen på trottoaren stirrade på varandra i några få sekunder. Sedan reste sig mannen upp och började gå mot bilen. Det låg akut hot i luften. Instinktivt famlade bilisten efter knappen som låser centrallåset. Det kom ett ljudligt klick från dörrarna och föraren, plötsligt och oförklarligt rädd för karln där ute, fick i ettans växel och gasade. Framhjulen slirade mot asfalten, motorn gick på högvarv. Just som mannen sträckte sig mot handtaget vid förardörren fick hjulen grepp och Audin försvann längs gatan. I backspegeln såg en siluett stå där mitt i vägen och spana efter bilen. Bilisten saktade in ett 50-tal meter bort. Han spanade bakåt igen. Siluetten var försvunnen.

Han körde runt kvarteret ett varv, skakig i benen av nervositet. Efter fem minuter var han tillbaka vid korsningen. Ingen syntes till. Han stirrade åt alla håll och satt med kopplingen nedtryckt och växeln i, redo att ge sig av. Men kvarteret låg stilla.

Till sist klev han ur. Motorn på tomgång. Han spanade mot platsen där mannen suttit. Något mörkt syntes på marken. Han närmade sig, sakta, nervöst spanande åt alla håll.

Så såg han var det var. En ung tjej. Hon låg orörlig på rygg. Blod rann från näsan och blandades ut med regnvattnet på asfalten. Han klev fram. Böjde sig ned. Ansiktet var en röra av blod från näsan och en sprucken läpp. Mannen med Audin kände adrenalinet rusa och såg sig omkring återigen. Inte en människa.

”Hallå”, försökte han. ”Hallå?”

Han rörde försiktigt vid flickans ena axel, som för att väcka henne.

”Hallå, vad har hänt?”

Hon rörde på huvudet och mumlade något ohörbart. Hon levde i alla fall.

Han reste sig, spanade åt alla håll och drog upp mobilen ur jackfickan.

TILL ALLA KAPITEL