Där på bron känner jag historiens vingslag

1825
1825

SELMA, ALABAMA — Bron är packad med folk. Trummor dånar, TV-fotografer och reportrar trängs på brokrönet, en sorts festkänsla råder i den försommarvarma luften. Överallt ser jag demonstranter i färggranna tröjor vandra fram och tillbaka.

Minuter tidigare har jag kört in i Selma där en rad demokratiska presidentkandidater inför valet i november samlats den här dagen, 1 mars 2020.

Det är bara två dygn kvar till Super Tuesday. Ingen anar att coronaviruset snart ska stänga ned hela valrörelsen i flera månader. Joe Biden är där, Mike Bloomberg och Elizabeth Warren likaså. Vid södra brofästet står flera polisbilar med med blåljusen igång och muntra polismän som stoppar trafik från att köra upp på bron.

Polisernas närvaro ger förnimmelser från en svunnen epok, ett mörkt kapitel i USA:s historia och stor dramatik på just den här platsen för 55 år sedan.

Vi står på Edmund Pettus Bridge, som leder ut ur, eller in i, Selma söderifrån. Landsvägen som leder fram till bron kantas av slitna byggnader och, precis till höger före bron, ett minnesmonument om svarta amerikaners kamp för rösträtt och mot segregationen under särskilt 1960-talet.

Edmund Pettus Bridge i Selma, Alabama. Foto: Erik Bergin

Det var här som, den 7 mars 1965, demonstranter påbörjade en protestmarsch från Selma till Alabamas delstatshuvudstad Montgomery. På grund av brons krökta form såg de inte förrän de nådde krönet vad som väntade vid södra brofästet.

Där stod polisen. När demonstranterna närmade sig gick polismännen till attack.

”1965 skulle jag ta bussen från Greensboro till Selma för att delta i marschen. Men bussen var full så jag kom inte med”, säger Willie J. Hudson, en av dem som kommit till Selma för att högtidlighålla minnet av marschen 55 år senare.

Han skrockar lätt när han konstaterar att han därmed undvek risken att slås blodig av polisens batonger.

Willie J. Hudson. Foto: Erik Bergin

Hudsons karriär låter självklar när han berättar den. Ändå är den remarkabel. Han blev militärpolis och tjänstgjorde på flera håll i bland annat Europa. Han återvände till Alabama och blev till slut polischef i Greensboro.

En svart polischef i Alabama? 1965 hade det varit en omöjlighet.

”När man gick på trottoaren och mötte en vit person så fick man gå ned på gatan. De krävde den respekten”, minns Hudson.


Edmund Pettus Bridge i Google Maps.

 

Jag har i många år velat se småstaden Selma i södra Alabama, djupt i den amerikanska Södern, och själv få gå över Edmund Pettus Bridge. Detta är en av medborgarrättsrörelsens främsta symboler där såväl Martin Luther King som Barack Obama vandrat till stöd för medborgerliga rättigheter till USA:s svarta minoritet.

När jag tidigare besökt historiska platser – det må vara Himmelska Fridens Torg i Peking, bron över floden Kwai på gränsen mellan Thailand och Burma, World Trade Center på Manhattan, tortyrfängelser i Kambodja eller för den delen Checkpoint Charlie i Berlin – så har jag alltid drabbats av en tydlig förnimmelse av att det som en gång hänt dröjer sig kvar. En känsla i luften som tynger medvetandet, vetskapen om att här har människor kämpat och dött, historia skrivits.

Där på brokrönet känner jag precis samma sorts historiska vingslag susa förbi över huvudet.

I slutet av februari 2020 hade jag just bevakat primärvalet i South Carolina åt SvD och valde att därefter chansa och dra till Selma. Det visar sig bli en lyckträff, eftersom jag dimper ned mitt i högtidlighållandet av den historiska marschen.

Det är en höjdpunkt för en korrespondent som resulterar i ett uppslag om afroamerikanska väljare i SvD i april.

Mitt reportage från Selma i SvD söndag 12 april 2020.

Besöket i Selma sätter även en förmåga på prov som jag tycker att jag blivit rätt bra på under flera år som korre i USA: att improvisera. Med dålig mobiluppkoppling och enbart de fakta du har i huvudet måste du hitta intervjupersoner i vimlet, formulera relevanta frågor och ta bilder. Helst inhämta video också. Alltihop ska sedan trattas ned till en stringent story.

Selma bjuder å andra sidan en rik arbetsmiljö för en reporter. Till att börja med gör sig både stan och människorna extremt bra på bild. Själva staden är stadd i svårt förfall. Förfallna städer utgör alltid tacksamma fotoobjekt. Det finns förstås en paradox i att ett av medborgarrättsrörelsen främsta symboler bokstavligen är på väg att rasa ihop.

Dagen efter det högtidliga och samtidigt uppsluppna firandet på bron och i en kyrka i närheten kör jag åter in i Selma från mitt sunkmotell och parkerar bilen snett emot brofästet. Ett duggregn faller. Jag går en sväng och traskar rakt på redaktionen till Selmas lokaltidning, The Selma Times-Journal.

Jag kliver in, berättar att jag är svensk reporter och frågar om jag kan få prata ett par minuter med en journalist.

En stressad men trevlig redaktör, Adam Powell, tar sig tid och snacka en kvart med den svenska reportern. Jag slås av samma fenomen som jag noterat många gånger tidigare, nämligen hur lätt det är att få amerikaner att komma igång och prata. Finns undantag förstås, men många gillar att uttrycka sin åsikt till vem som helst som frågar om den.

Från Powell kommer dock inte främst åsikter, han är nyhetsjournalist, utan fakta och konkreta omständigheter från redaktionens mångåriga bevakning av Selma och Alabama.

Och det är ingen munter berättelse.

Selma ligger i en fattig del av Alabama, som är en fattig del av USA. I flera counties, län, är en majoritet afroamerikaner som ofta lider av en rad problem jämfört med den vita delen av befolkningen. En stor del av Selmas och Alabamas svarta invånare är mer sjuka, har sämre sjukförsäkring, tjänar mindre och är oftare arbetslösa än resten av befolkningen. Deras barn går i ”public schools” medan vita barn går i privata skolor, de kör sämre bilar, grips oftare av polis.

Det hjälper inte att Selmas lokalstyre – borgmästaren och kommunfullmäktige – ligger i en infekterad tvist, berättar Powell, sedan flera år som förlamar staden och blockerar finansiering till allt från gatlyktor och vägreparationer till sophämtning.

Selma med dess rika om än mörka historia är ett viktigt minnesmärke över medborgarrättsrörelsen. Ändå är staden fallfärdig.

”Vad du märker mycket av här är att folk känner sig sårade över att Selma ses som den här viktiga symbolen, men den har inte fått erkännade som ett eget, organiskt ting”, säger Powell.

”De här rikspolitikerna kommer hit varje år för sin ’photo-op’, men sedan när de åkt händer ingenting”.

Adam Powell, redaktör för Selmas lokaltidning Selma Times-Journal. Foto: Erik Bergin

Den här intervjun med tidningsredaktören och ett par andra personer ger en bredare bild av Selma och svartas kamp för rättigheter under många decennier som jag aldrig hade fått om jag inte stannat kvar en natt i staden och återvänt dagen efter firandet på bron.

Det är en viktig läxa att lära sig för varje journalist: att försöka hamna bredvid det mest uppenbara medieuppbådet. Ändå är det förbluffande många som misslyckas med det, inte minst bland amerikanska TV-journalister.

Jag går vidare in i den nu nästan folktomma staden, köper tandkräm i en grocery store och kliver in i Selmas turistinformation.

Där sitter två 20-25-åriga tjejer redo att ta emot besökare som aldrig kommer. Hyllor erbjuder T-shirts i storlek XX-Large och kepsar. Inte en enda besökare är här.

Turistinformationskontoret i Selma. En TV på väggen loopar en video från medborgarrättsmarschen 65 år tidigare. Foto: Erik Bergin

”Vad kommer folk hit för?”

Turistinformatörerna ser ställda ut när jag ställer frågan. De räknar uttråkat upp ett par lokala sevärdheter, som kyrkan.

På en väggfast TV rullar en svartvit video från den blodiga marschen 1965, loopad så att den visas om och om igen.

”Bron då? Och allt som hänt där?”, undrar jag.

De ser bara konstigt på mig och mumlar.

Jag vid Edmund Pettus Bridge 1 mars 2020.
In this article