Ingen brist på mat — men på löner

Erik Bergin

Bakom kulissen på USA:s snabbmatsindustri

Det finns två parallella USA. I det ena blir ett fåtal miljardärer allt rikare. I det andra lever miljoner amerikaner i fattigdom trots att de har ett jobb, och ibland två. En av dem är Naquasia LeGrand, 23, från New York. Hennes engagemang för högre lön i den notoriskt lågbetalande snabbmatsindustrin har gjort henne till rikskändis.

1.

Djupt in i Brooklyn, i det slitna området Canarsie, kommer Naquasia LeGrand ut från lägenheten hon delar med tre släktingar.

Naquasia LeGrand. Foto: Linus Sundahl-Djerf
Naquasia LeGrand. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Naquasia har numera två jobb. Härifrån och till hennes ena arbetsplats, en Kentucky Fried Chicken (KFC) i andra änden av Brooklyn, är det en och en halv timmes resväg. Hon börjar jobba vid 19-tiden några kvällar i veckan. När hon ska hem runt fem timmar senare kan hemresan i värsta fall ta ytterligare två timmar via tunnelbanetåg och bussar. Då har hon tillbringat ungefär lika mycket tid med att ta sig till och från jobbet som att jobba.

– Jag tjänar 8 dollar i timmen. Men det är för att delstaten New York höjt lägstalönen från den federala 7,25 dollar, säger Naquasia när vi slagit oss ned på snabbmatkedjan Popeyes i närheten för en intervju.

8 dollar i timmen motsvarar ungefär 8 300 kronor i månaden före skatt, med 40-timmarsvecka. Men Naquasia och tiotusentals andra anställda i USA:s snabbmatsindustri har två problem. Dels ligger deras löner ofta på eller alldeles över den lagstadgade lägstalönen, ibland rent av under. Och dels får de sällan ihop till 40 timmar i veckan.

Varför får du inte jobba heltid?

– Då skulle KFC bli tvungen att erbjuda sjukförsäkring och andra förmåner. Och det vill de inte. Chefen tar in nya anställda istället.

Istället för 40 timmar i veckan kommer Naquasia LeGrand oftast bara upp i 15 hos KFC, säger hon. Det motsvarar 3 100 kronor i månaden. Någon egen sjukförsäkring har hon inte haft råd med, men nu säger hon att hon hoppas på Obamacare.

Utöver KFC lyckades hon runt månadsskiftet mars-april säkra även ett andra jobb, på en restaurang i East Village, Manhattan. Här får hon visserligen jobba så mycket hon vill. Men att ha två jobb gör också att vissa av Naquasias arbetsdagar är tolv-fjorton timmar långa.

Välkommen till baksidan av USA:s snabbmatsindustri, en jättebransch med över en halv miljon restauranger i USA som omsätter 300-400 miljarder dollar om året. Miljoner hamburgare, pizzor, tacos, burritos och friterade klycklingvingar serveras varje dygn av välkända kedjor varav de flesta har global närvaro, inklusive i Sverige.

Ändå tillhör de anställda i USA:s snabbmatsrestauranger landets absolut sämst avlönade. Drygt 70 procent av alla anställda över 16 års ålder tjänar mellan 7,26 och 10,09 dollar i timmen. Som mest motsvarar det 10 500 kronor i månaden med 40-timmarsvecka. Drygt 11 procent tjänar 7,25 dollar i timmen eller mindre, enligt Center för Economic and Policy Research, CEPR.

Med arbetsgivare som sällan tillåter heltidsjobb och ofta tycks strunta i övertidsersättning så innebär det att amerikanska skattebetalare varje år tvingas lägga ut nära 7 miljarder dollar (45-50 miljarder kronor) i bidrag för att kedjornas anställda ska överleva, enligt siffror från University of California. Enbart McDonalds anställda i USA tar emot bidrag för 1,2 miljarder dollar varje år.

En strejkande snabbmatsanställd blockerar 8:e avenyn vid en demonstration i New York City torsdag 4 september 2014. Foto: Erik Bergin
En strejkande snabbmatsanställd blockerar 8:e avenyn vid en demonstration i New York City torsdag 4 september 2014. Foto: Erik Bergin

– Vet du hur jag fick min första löneförhöjning, från 7,50 till 7,70? Jag gick på min första strejk i november 2012. Två-tre veckor senare kom min chef och gav mig 20 cent mer i timmen. Det var inte mycket, men ändå något, säger Naquasia LeGrand.

Då, hösten 2012, lärde sig Naquasia LeGrand för första gången vad ett fackförbund var. Hon blev engagerad i en nystartad och löst sammansatt organisation som heter Fast Food Forward. Dess mål är att skapa ett snabbmatsarbetarfack, samt att få upp snabbmatsarbetarnas lägstalön till 15 dollar i timmen.

Dit är det långt. Men för Naquasia LeGrand blev arbetet med strejker, kampanjer och telefonmöten med Fast Food Forward-grupperingar i 30-talet andra amerikanska städer något av ett kall.

– Fast Food Forwards kontor har blivit som mitt andra hem, säger hon glatt.

Inte nog med det. Medierna fick upp intresset för den högljudda KFC-arbetaren i Brooklyn. I januari i år fann hon sig till sin förvåning sittandes i studion till tv-kanalen Comedy Centrals program Colbert Report, där hon under sex minuter fick föra fram sitt budskap.

Det här är en mångmiljardindustri, de har råd att betala mig bättre, förklarade hon för programledaren Steven Colbert.

Någon vecka senare kom nästa inbjudan – från Vita Huset. Barack Obama har föreslagit att den federala lägstalönen höjs till 10,10 dollar i timmen, och presidenten valde att göra det ekonomiskt alltmer kluvna USA till huvudtema vid sitt årliga State of the Union-tal.

Så i januari tog Naquasia LeGrand tåget från New York till Washington.

Men vid mottagningen missade hon det personliga mötet med presidenten – med en hårsmån. Han hälsade bara på ett fåtal, för syns skull.

– Jag var två handslag ifrån presidenten, säger hon utan att se jättebesviken ut.

 

2.

Fast Food Forward-rörelsen huserar i en uråldrig trevåningsbyggnad i tegel på Fulton Street i Brooklyn. Den ser ut att en gång för länge sedan ha varit bostadshus. Nu är den närmast ett renoveringsobjekt. Dörren till kåken står på vid gavel och trapphuset är skräpigt.

Den här kvällen ska Naquasia LeGrand hålla en telefonkonferens med andra lokalföreningar runt om i USA.

– Vi ska stämma av vad som hänt sen senast och hur vi ska jobba vidare, säger hon.

Inne på kontoret arbetar Pierre Metivier, som de flesta andra ideellt, med en kampanj som riktar sig till hans egna forna kollegor på snabbmatkedjan Wendy’s. Vad som hänt där kan knappast tolkas som något annat än djupt förakt från arbetsgivaren gentemot sina anställda:

En dag i februari när Pierre kom till jobbet hade restaurangen i Brooklyn lagts ned, från en dag till en annan. Ingen chef hade bekymrat sig med att informera personalen. Nu stod de plötsligt utan inkomst.

– Ingen hade sagt någonting. Nu försöker jag samla ihop alla som jobbade där tidigare och få dem att komma hit på ett möte och engagera sig, säger Pierre Metivier.

Har du hittat något nytt jobb?

– Nej, det är ganska svårt att hitta jobb nu.

Ett av plakaten anklagar McDonald's för att strunta i sina anställda. Foto: Erik Bergin
Ett av plakaten anklagar McDonald’s för att strunta i sina anställda. Foto: Erik Bergin

Ingen av de få heltidsanställda som SvD Näringsliv pratar med på kontoret i Brooklyn vill ställa upp på en officiell intervju. En av de fast anställda, som hjälpt till att organisera flera av de uppmärksammade strejkerna, verkar nervös och låter sig inte citeras med namn.

– Men arbetet går bra, vi gör framsteg och får uppmärksamhet, säger han.

En annan uppgiftslämnare ger en annan bild. Mot löfte om anonymitet säger källan:

– Det är väldigt svårt att nå ut, folk har så många förutfattade meningar om fackligt arbete i USA. Och i skolan får man inte lära sig någonting om det.

Varför inte i skolan?

Svaret blir syrligt:

Varför skulle ‘Corporate America’ lära studenter något om fackförbund?

Och det finns skäl till försiktigheten. ”Organiserad arbetskraft” som institution har mycket låg status i USA. I en opinionsundersökning, ”Confidence in Public Institutions”, från juni 2013 rankades organiserad arbetskraft näst lägst, med stöd av bara en av fem tillfrågade, 20 procent. Sist hamnade kongressen i Washington med enbart 13 procent, medan ”big business” klarade sig marginellt bättre med 22 procent.

– Fackens tillbakagång de senaste decennierna är ett stort problem. Där har en stark kraft för högre löner förlorats, säger Richard Freeman till SvD Näringsliv. Han är ekonomiprofessor på Harvard och menar att ojämlikheten mellan fattiga och rika i USA nu är så stor att den dämpar tillväxten och riskerar att permanentas.

En person på det amerikanska servicefacket SEIU säger till SvD Näringsliv att den fackliga anslutningsgraden i snabbmatsbranschen är mycket låg. Arbetsgivarna vägrar att medverka till att facken släpps in.

– I princip inga snabbmatsarbetare är med. De här stora snabbmatsföretagen menar att de anställda inte jobbar för dem, de jobbar för franchisetagaren, säger källan som inte har tillstånd att uttala sig i medier.

Så är Naquasia LeGrands bästa chans verkligen att omvandla Fast Food Forward till ett ordinärt fackförbund?

Själv är hon fast besluten.

– Vi finns över hela landet. Över tusen är anslutna bara i New York. Vi agerar redan som om vi vore ett riktigt fack, säger hon.

 

3.

Polisen drar fram kravallstaket framför en McDonalds vid Femte avenyn på Manhattan. Trottoaren delas i två filer, med reportrar och fotografer parkerade i den ena och restaurangbesökare och vanligt folk passerande i den andra. Därinne står en irriterad restaurangchef och viftar ut journalister som äventyrar sig in.

 

McDonald's-artikel i SvD Näringsliv den 1 augusti 2014.
Myndighet i USA beslutar att McDonald’s inte kan skylla arbetsmarknadsbrott på dess franchisetagare. Artikel i SvD Näringsliv den 1 augusti 2014.

Det är mars månad och en av Fast Food Forwards ”flash strikes” ska just starta ett stenkast från Empire State Building.

Naquasia LeGrand tar ledarrollen för demonstrationen. Hon börjar kunna det här, ser ut att trivas där i trängseln, med tv-bolagens mikrofoner framför sig och omgiven av demonstranter. De skallar ”Shame on you” och ”Wage theft is a crime – pay the workers overtime”.

Temat för dagen är just det, att McDonalds ska ”skämmas” för att snabbmatsjätten begår ”lönestöld”. Demonstranterna hävdar att kedjan rutinmässigt struntar i övertidsersättning, inte ersätter för utlägg i tjänsten och via finesser i schemaläggningen tvingar anställda till obetalt arbete. McDonalds bemöter i ett uttalande att man ser allvarligt på anklagelsen och att saken utreds.

Därmed kunde saken vara utagerad.

Franklin LaPaz, 25, jobbar på McDonald's och säger sig inte ha fått vare sig en utlovad löneförhöjning eller blivit ersatt för övertid. Foto: Erik Bergin
Franklin LaPaz, 25, jobbar på McDonald’s och säger sig inte ha fått vare sig en utlovad löneförhöjning eller blivit ersatt för övertid. Foto: Erik Bergin

Men vissa tecken tyder på att debatten om de låga lönerna i snabbmatsindustrin kan vara på väg att få upp ett momentum som gör frågan svår att begrava för arbetsgivarsidan. Ett sådant tecken är stödet från Vita Huset. Obamas förslag om en höjning av de federala lägstalönerna till 10,10 dollar röstades visserligen ned under våren. Men i delstater som Washington, New York och Kalifornien pågår kampanjer för regionala och lokala höjningar. Dessutom sprider sig protesterna utanför USA. I mitten av maj gick snabbmatsarbetare i runt 30 länder ut i en gemensam protest mot lönenivåerna hos de amerikanska snabbmatsjättarna.

Har det alltid varit så här i USA? Har det alltid funnits en grupp på arbetsmarknaden med så fastcementerade låga löner att de i själva verket blir fattigare och fattigare för varje år, eftersom inflationen gröper ur deras löner?

Nej, inte enligt statistiken. Från strax efter andra världskriget och framåt utvecklades kurvorna för produktivitet och lön parallellt uppåt, enligt siffror från Bureau of Labor Statistics. Lite förenklat så jobbade amerikanerna allt hårdare, men de fick också mera betalt.

Men i början av 1970-talet händer något. Medan kurvan för produktivitet fortsätter upp, så avstannar löneökningen. De senaste dryga 30 åren har ersättningen per timme stått mer eller mindre stilla, rensat för inflation. Sedan 1948 har lönen per timme ökat 108 procent medan produktiviteten i ekonomin rusat 241 procent.

Fråga en nationalekonom, och du får en pärm med förklaringar till att gapet ökar. En är effektiviseringar i industrin, en annan kan vara utflyttning av jobb utanför USA, en tredje att inflationen tar fart.

Men faktum kvarstår att USA, världens största ekonomi, utvecklat en stor permanent kategori anställda vars löner inte går att leva på. De kallas ”working poor”, arbetande fattiga, och många av dessa jobbar i just snabbmatsbranschen.

Ingen ekonomisk expert som SvD Näringsliv talar med tror att Obamas förslag på 10,10 dollar i timmen har någon chans.

Startuppslaget av reportaget i SvD i maj 2014.
Startuppslaget av reportaget i SvD i maj 2014.

– Republikanerna i kongressen föraktar honom så pass mycket. Istället tror jag att höjningarna snarare kommer på delstatlig och på stadsnivå, säger professor Richard Freeman på Harvard.

Delstaterna New York, Washington, Oregon och Kalifornien hör till dem som i år lagstiftar om egna höjda lägstalöner över den federala. Vissa enskilda städer, som San Francisco, har gjort samma sak. Ingen delstat når ens i närheten av Fast Food Forwards mål på 15 dollar. Men kanske är det ändå till regionala politiska strömningar och kampanjer, snarare än till nationella, som snabbmatsarbetarnas hopp står.

– Att höja minimilönen är förmodligen inte det bästa politiska verktyget vi har. Vi har ett program som kallas ”earned income tax credit”, där folk får avdrag på skatten om de jobbar, vilket motiverar dem att jobba, säger Steven Rattner till SvD Näringsliv. Han är ekonom och finansman, och arbetade åt Obamas administration med hanteringen av GM:s konkurs 2009. Rattner rabblar siffror och statistik som en datamaskin, fast tycks även ha politiskt luktsinne.

– Men minimilöner är lätt för amerikaner att förstå, de fattar idén med att höja till exempelvis 10,10 dollar, fortsätter han.

Gör man multiplikationen så handlar det om 21 000 dollar om året i lön (136 000 kronor), det är inte jättemycket pengar. Jag tycker att en höjning är det rätta att göra.

Men minimilönerna har hamnat i samma politiska skyttegravskrig som Obamacare och vapenlagarna. Lika emot en höjning är Murray Holland, investmentbankir från Texas som just skrivit en alarmistisk bok om USA:s skuldberg. Han vill istället sänka skatter och kapa i USA:s omfattande bidragssystem, säger han på telefon från Houston. Därmed ska tillväxten få fart så att ekonomin skapar fler och bättre jobb av egen kraft.

– Vi måste få en tillväxt på 3, 4, 5 procent för att väsentligt fler jobb ska kunna skapas. Och vi har 2 200 sociala program i det här landet. Med de utgifter som staten har idag så är det väldigt svårt att nå den tillväxten, säger Holland.

En slutsats tycks ändå både demokrater och republikaner, åtminstone vissa av dem, kunna enas kring. Skillnaden mellan rik och fattig är nu så stor i USA att den inte bara är den fattiges problem, utan hela nationens. 31,6 procent, alltså en av tre amerikaner, var att betrakta som fattig någon gång under 2009-2011, enligt en rapport i januari från US Census Bureau. Det ger grovt räknat 100 miljoner fattiga amerikaner.

Med så stor andel invånare utan pengar att konsumera så drabbas tillväxten – konsumtion är vad som främst driver USA:s ekonomi.

– Den ekonomiska ojämlikheten är absolut ett problem nu, den ligger på historiska nivåer, säger Richard Freeman och fortsätter:

– Vissa republikanska ekonomer argumenterar till och med för en högre minimilön än Obamas, eftersom det skulle göra folk mindre beroende av välfärdsprogram och därmed spara skattepengar.

Om allt detta lär sig Naquasia LeGrand dagligen mer och mer, medan hon entusiastiskt jobbar vidare inför nästa låglönestrejk. Den utanför McDonalds har upplösts, turister och New York-bor strömmar åter in och ut genom dörrarna ut mot Femte avenyn. Billiga burgare mättar i parti och minut. Ordningen är återställd.

Hur går det när du försöker diskutera löneförhöjning på Kentucky Fried Chicken?

– Jag och mina kollegor har frågat vår manager flera gånger, ”När får vi mer i lön?” Svaret vi fått är i stil med, ”Vilken löneförhöjning? You’re not gonna see any rise anytime soon”.

(Reportaget publicerades i SvD Näringsliv den 30 maj 2014.)

 

FAKTA: DE JOBBAR I SNABBMATSINDUSTRIN

• Lite över hälften är kvinnor.

• I princip alla anställda är under 55 år. 36,4 procent av personalen är mellan 25-54 år, den största ålderskategorin.

• Nära hälften (46,5 procent) har gått high school. Drygt en av tre har pluggat på college.

• En stor majoritet är vita (56 procent). Latinamerikaner utgör knappt 20 procent av arbetsstyrkan, svarta 17,5 procent och asiater 4,4 procent.

• 84 procent är födda i USA.

• Drygt en av tre har barn.

• Över hälften (52 procent) av de anställda i snabbmatsindustrin får någon form av bidrag för att klara sig ekonomiskt. Den totala bidragssumman är 7 miljarder dollar (46 miljarder kronor).

• Oftast ingår inga förmåner i tjänsten. 13 procent har sjukförsäkring via jobbet.

• Snittlönen är 8,69 dollar i timmen. Det motsvarar cirka 9 000 kronor i månaden före skatt.