KAPITEL 10

Den 9 september 1965 satte USA:s president Lyndon B Johnson sin namnteckning på The Department of Housing and Urban Development Act som därmed förvandlade dokumentet till amerikansk lag. Den första och mest konkreta effekten av den nya lagen var skapandet av en ny myndighet, United States Department of Housing and Urban Development, i vardagligt tal kallat HUD.

Dess syfte var klart och redigt. Byråkraterna skulle arbeta för att utveckla och genomföra byggnation av bostäder för medelklassamerikanen, skapa det framtidshopp som en bostad gav i de nedslitna amerikanska storstäderna.

Johnson var vare sig den första eller sista presidenten att ge sig i kast med projektet att ge amerikanerna möjligheter till vettigt och eget boende. Roosevelt, Reagan, Clinton, Bush – alla drog de sitt strå till stacken. Ända sedan början av 1900-talet hade en rad lagar passerat kongressen som, steg för steg, lade grunden för det moderna USA i 2000-talsversion: alla ska ha råd att köpa och äga sitt hem.

Finansieringen av dessa bostäder behövde lösas. Ett steg var bolåneinstitutet Freddie Mac som grundades tre år efter Johnsons namnteckning och som jämte dess syskon, Fannie Mae som skapats under 1930-talets depression, fick i uppgift att bygga upp en marknad för amerikansk bolån.

Steg för steg byggde presidenterna som passerade genom Vita Huset vidare på finansieringsapparaten.

Det fanns dock problem. Många amerikaner var inte kreditvärdiga nog att få bostadslån. Befolkningen hade helt enkelt en för stor andel låginkomsttagare. Med dem ville en normal bank inte befatta sig eftersom risken att inte få tillbaka de utlånade pengarna var för stor.

Med start under 1980-talet infördes i USA därför en rad varianter av bostadslån vars syfte var att ta sig runt svagheten på den amerikanska bostadsmarknaden: för många fattiga.

För att sprida risken paketerades bostadslånen i obligationer, vars underliggande värde var den gemensamma betalningskraften hos tiotals miljoner amerikanska hushåll. Obligationerna såldes vidare på andrahandsmarknaden. Banker världen över köpte dem.

Allt verkade fungera – amerikanerna fick bostäder och finansbranschen fick någonstans att investera sina pengar. Under 1990-talet fick Fannie Mae och Freddie Mac samtidigt order från HUD, ackompanjerade av skatterabatter, om att köpa upp allt fler obligationer vars underliggande värde var bostadslån med extra hög risk och låg kreditvärdighet, ”sub-prime mortgages”.

Andelen växte och växte. På så vis vävdes de två halvstatliga bolåneinstituten allt tätare in i marknaden med dåliga bolån. Under 1996 kom order från bostadsdepartementet om att 42 procent av alla lån som instituten köpte upp skulle vara från låntagare vars inkomst låg under medianen i deras eget bostadsområde.

Och andelen fortsatte höjas. 2005 var den uppe i 52 procent. Hundratals miljarder dollar kastades in i den till synes omättliga marknaden för bostadspapper. På fyra år, från 2002 till 2006, växte marknaden för amerikanska bolån med nära 300 procent.

Det var som en ballong, fylld till bredden av värdepapper vars värde enbart byggde på att amerikanska låginkomsttagare kunder betala sina bolån.

Under 2006 och 2007 började problemen. Först här och där. Sedan hela kvarter. Tiotusentals, sedan hundratusentals och därefter miljontals amerikaner tvingades från sina hem. Kvar stod bankerna med tomma hus som ingen ville köpa. Och en skuld som ingen någonsin skulle betala tillbaka igen.

Året därpå började de amerikanska bankerna falla ihop. I mars tvingades den anrika och stolta investmentbanken Bear Stearns låta sig bli uppköpt, alternativt haverera.

Sommaren passerade i rasande fart. Och det blev september månad.

 

Financial sector in crisis” löd rubriken i Financial Times. Svante Berg satt på sitt kontor på Grev Turegatan nära Stureplan i Stockholm. Firman var liten. Väggarna var ljusa med moderna konstverk anspråkslöst upphängda på väggarna. Kontoret hade fyra anställda utöver Berg själv – en sekreterare, Lilly, och resten placeringsexperter, alla hämtade direkt från Handels, som var garanterade en god procentsats på sina investeringar de gjorde åt firman. Berg satt i hörnrummet längst in, dörren öppen, med Lilly vid ett skrivbord precis utanför.

Han slängde tidningen ovanpå en hög med oöppnad post som Lilly burit in och koncentrerade sig på datorskärmen. Den visade en utmärkt tydlig bild av hans privata aktieinnehav.

Han ägde aktier för en miljard kronor, så långt var allt väl. Mestadels svenska papper, verkstad, banker en och annan uppstudsig teknikfirma som Berg fiskat fram ur listorna med småbolag.

Men likviditeten vad det sämre ställt med. Utpressarna hade rätt – han var högbelånad. Hans manöverutrymme var obefintligt. Och sommaren hade varit brutal: index hade fallit från runt 325 till 275 på några veckor. Sannolikt kunde det inte bli värre.

Han sneglade ut mot rummet med Lilly och investerarna vid sina skärmar, bord och telefoner. Alla i djup koncentration. En väloljad handelsdesk. Fyra välklippta gossar i vita eller rosa skjortor, ingen av dem fyllda 30. Alla med drömmar om en ny Porsche, motorbåt och långa blondiner med silikonbröst som fnittrar glatt när champagnekorkarna smäller i skyn.

En känsla av nederlag kom över honom. Och här sitter jag, fyllda 40, med en utpressarliga i hasorna och har inte pengar nog att investera. Var i helvete gick det snett?

Han kände skjortan klibba mot ryggen och rörde sig försiktigt fram och tillbaka för att lossa tyget mot huden.

Hade han nu, i denna minut, sålt hela sitt innehav, varenda aktie, så hade han haft runt 40 miljoner i cash. Mycket av hans tidigare vinst var utraderad av börsfallet. Han låg rent av på minus i flera investeringar. Och han hade köpt aktierna med lånade pengar.

Svante Berg suckade och sträckte sig efter sin splitter nya iPhone. Ångrade sig, halade fram en ålderstigen Sony Ericsson K750 med kontantkort ur kavajfickan och slog ett nummer. Det gick fram sex-sju signaler innan någon svarade.

”Friberg.”

”Tjena Mats. Svante här. Stör jag eller?”

”Svante, din gamle häradsbetäckare. Hur är läget? Nej då, du stör inte. Fast jag sitter i ett litet möte här på banken. Kan jag få ringa upp dig? Vad är det för konstigt nummer du ringer ifrån?”

”Visst, ring när du hinner. Jag har en liten affär på gång som jag skulle behöva hjälp med. Lunch kanske?”

”Visst, lunch… få se nu. Idag hinner jag. Sedan ser veckan full ut. Ska en runda till Rivieran i övermorgon. Det är idag eller aldrig.”

”Då säger vi idag. Det vanliga bordet halv ett?”

”Det vanliga bordet. Ses.”

Samtalet bröts. Berg satt stilla med luren i handen länge och funderade. Han ville i det längsta försöka undvika att investera i InvestTech med utpressarnas pengar. Men då behövde han egna. Och det hade han inte. Ett lån, ytterligare ett, var nödvändigt.

Klockan var halv elva. Han hade två timmar på sig inför mötet med bankiren att sammanställa argumenten för att InvestTech var ett bra köp.

 

Hans Friberg var sen. Svante Berg var nervös. Det kändes ovant. Han satt vid bordet på Riche och drack vatten och tittade i menyn om vartannat, utan att se maträtterna. Han såg sig irriterat omkring. Vilket sorl det är här, man kan inte tänka ordentligt. Det hade han aldrig tänkt på förut. Ändå var det här stammisbordet.

Så många gånger jag har lunchat här så borde jag ha mina förbannade initialer ditskruvade på en mässingsplakett, tänkte han.

Han blev medveten om en person som närmade sig. Han såg upp. Pang! Viveka stod framför honom. Vänsterprasslet. Allt rasade in i hans medvetande.

”Hej Svante. Hur är det med dig?” sa hon och förblev stående vid bordet. Han såg att hon njöt av överraskningsmomentet.

Helvete också. Inte hon, inte nu.

Med en sekunds fördröjning, som var en sekund för mycket, reste han sig och de kindpussades.

”Väntar du på någon?”

”Ja, faktiskt, en affärsbekant. Vi ska ha lunchmöte.”

”Jag misstänkte det. Ville bara säga hej.”

”Ursäkta mig. Vi kan väl höras snart igen.” Oj, det där lät lite för intresserat, tänkte han. ”Ta en lunch kanske”, la han till.

”Om du vill.”

Hon vände sig för att gå, men stannade upp.

”Jo förresten. Jag träffade en person härom dagen som du nog känner. Lasse, killen som grundat ett bolag som heter InvestTech. Handlas på NGM. Du pratade om det minns jag.”

Svante stirrade på henne.

”Jaha, Lasse känner jag. Hur träffade du honom?”

”I en bar någonstans.” Hon hade inget intresse av att berätta mer.

”Vad sa han då?”, undrade Berg aningen förvånat.

”Han sa att han var trött på firman. Verkar som om han vill bort därifrån och göra något annat. Han äger väl en hel del aktier?”

Svante glodde förvånat på henne.

”Ville han bort, säger du?”

”Ja, precis. Det verkade som han tappat intresset.”

Hans Friberg dök upp. Han steg in genom dörren, identifierade omedelbart Berg stående med en vacker kvinna vid ett runt bord och klev fram. Han hälsade på Viveka och log brett.

”Hallå, Hans Friberg. Angenämt.”

Hon kände givetvis igen honom. Ingen i finansbranschen var obekant med F&G Bank, som i Friberg & Granath, och dess stridbara, frispråkiga ordförande Hans Friberg. Han hamnade omedelbart i restaurangens mittpunkt. Sorlet sjönk när han klev in. Folk vände på huvudena och spanade diskret åt hans håll.

Han vände sig mot Svante och dunkade honom i ryggen.

”Här är han, Svante Berg, mannen med den oövervinnerliga affärsnäsan.” Han vände sig mot Viveka igen.

”Gör du oss sällskap?”

”Nej, dessvärre inte. Jag hälsade bara på Svante.”

”Så tråkigt. En annan gång kanske.”

Männen slog sig ned och Viveka gick mot sitt eget bord. Svante spanade hastigt efter henne.

Tack, tänkte han. Där fick jag lite värdefull information helt gratis.

”Så hur är det ned dig Svante? Det var ett tag sedan.”

De kallpratade och beställde. Berg valde fisk, Friberg pölsa.

”Det här, Svante”, sa han och pekade på korven med kniven, ”det här är ta mig fan stans bästa pölsa. Nej, jag ändrar mig. Det är en av landets förnämsta kulinariska produkter. Över-huvud-taget. Undrar om vi exporterar något av den.”

Efter en kvart nådde de den punkt i lunchen som man alltid når och som två så erfarna affärsmän som Svante Berg och Hans Friberg, med tusentals jobbluncher under bältet, automatiskt noterar när den dyker upp.

Bankiren torkade munnen med tygservetten och harklade sig.

”Du ville prata om en affär”, sa han och studerade Svante Berg.

”Precis.” Berg försökte samla ihop sig. ”Det gäller ett bolag jag redan satsat en del pengar i. Noterat på NGM. InvestTech. Jag överväger att lägga ett bud.”

Bankiren såg konfunderad ut.

”Du vill köpa ut ett NGM-bolag? Vad hette det sa du?”

”InvestTech”.

”Aldrig hört talas om. Vad gör dom?”

”Alltså, det här är lite speciellt. Jag känner till grundaren väl”, sa Berg. Det var en vit lögn. ”Han är ett matematiskt naturbarn. Han har uppfunnit världens snabbaste analysverktyg för omvärldsbevakning.”

Han kände Fribergs kritiska blick bränna i ansiktet. Det jovialiska leendet var bortspolat. Det här går inte bra, det här går fan åt helvete, tänkte Svante.

Friberg visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han åt en bit pölsa.

”Jaha. Analys för omvärldsbevakning. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hur går bolaget då?”

Det här var finansmannen Bergs starka sida – att sälja in fallfärdiga aktiebolag. Men Friberg var en för slipad bankräv för att kunna dribblas bort.

”Just nu lider InvestTech av att ha plöjt ner mycket i produktutveckling, mina pengar bland annat. De måste få fart på säljet, vilket är det jag vill syssla med. Men jag vet att det kan bli en bra affär, marknaden är enorm för de här grejorna.”

”Så de går med förlust alltså?”

”Ja just det. Det kan man säga.”

Bankiren la ner besticken och studerade Svante Berg igen.

”Jag måste säga det rakt ut, Svante. Jag är inte övertygad. Din näsa för affärer har jag stor respekt för, tro inte annat. Men det här –”. Han slog ut med händerna. ”Vad skulle kalaset kosta?”

Berg satt blickstilla och lutade hakan mot sina knäppta händer.

”50 miljoner. Och jag lovar att det är en bra affär. För dig och för banken. Det här kan vara nästa Ericsson.”

Friberg snöt sig ljudligt i tygservetten och vek noggrant ihop den till en prydlig triangel. Han vill vinna tid, tänkte Svante Berg.

”Kunder?”

”Förserieproduktion är beställd från tysk firma. Produktionsstart om någon vecka. Mer eller mindre hela serien är insåld. En bruttomarginal på 50 procent. Dessutom” – Berg sänkte rösten – ”har jag fått nys om en ny hemlig potentiell kund. De är redo att köpa hela bolaget själva om det skulle behövas.”

Att framställa en utpressarliga som en potentiell framtida kund var förstås en överdrift som gränsade till grovt bedrägeri. Svante Berg spelade högt. Dels var han van vid det, dels visste utpressarnas uppdragsgivare uppenbarligen något som han själv inte visste när det gällde InvestTechs potential. Varför skulle de annars lägga ner allt det här arbetet för att få tag på företagets hemliga formler?

”Och det här snillet då, grundaren? Hur är han.”

Rock solid. En lite skum kille, men oerhört begåvad.”

”Ingen risk att han hoppar av?”

Friberg såg granskande med sina sluga bankirögon rakt på Berg. Helvete, tänkte han. Värsta frågan av alla. Särskilt nu. Förbannade Viveka.

”Nej, varför det”, blåljög han. ”Det här är ju hans livsverk. Skulle han hoppa rasar börsvärdet ner i källaren.”

Friberg var inte övertygad. Men han var också en otålig natur och avskydde långdragna beslut. Han viftade åt en servitris för att få kaffe, och sa, ”Ja va fan, Svante. Inte för att jag begriper dina affärer alla gånger. Det här verkar mer än lovligt knäppt. Men 50 miljoner har vi väl råd med. Ska bli intressant att se vad du gör av skiten. Bara du lovar att bjuda ut mig och din vackra fru på er lustjakt nästa sommar. Vad är det du kör, Storebro?”

”Princess, en 45:a. Du kan betrakta dig som inbjuden.”

De skakade hand. Servitrisen materialiserade sig med en kaffeservis.

”Och förresten, fröken”, ropade Friberg. ”Vi tar varsin konjak också. För att fira.”

 

TILL ALLA KAPITEL