VECKANS ANALYS — Åtminstone sedan jag började bevaka Donald Trump 2015 – när han ställde upp i presidentvalet första gången – har jag (och för all del andra journalister) funderat på vad sanning är. Det kan låta pretentiöst. Men är en nödvändighet för att kunna klara av jobbet.
Sanning. Känn på ordet. Smaka på det. Det har tyngd. SVT har kört ett program som heter ”Min sanning”. Min? Din då? Hans och hennes? Finns det fler än en? Den som sitter inne på denna sanning, vems det än är, kontrollerar något värdefullt.
Men jag har funnit att ”sanning” är knepigt som ett journalistiskt verktyg. Just för att det kan finnas fler än en. Och när det handlar om att bevaka amerikansk politik i eran Trump så tycker jag personligen att jag, faktiskt, inte har så stor användning av att jaga en sanning.
Det finns nämligen ett stort problem.
En liknelse: Vi antar att du och jag blir vittne till ett bankrån. Du ser en man kliva in, avfyra skott i taket, ta pengar, fly platsen.
Polisen kommer, förhör vittnen. Du är helt säker på att mannen var klädd i keps, att han sköt tre eller fyra skott och försvann i en blå Ford eller Volvo.
Jag är lika säker på att gärningsmännen var två, inte en, att båda saknade huvudbonad, de sköt minst sex skott och kan ha cyklat iväg, i varje fall inte åkt bil.
Jag upplevde vad jag gjorde, du vad du gjorde. Berättelserna stämmer inte överens, men det är våra respektive sanningar. Vem kan säga att den ena sanningen är mer värd än den andra?
Det detta utgör ett av problemen med begreppet ”sanning”, så som det ibland används idag. Alla har i någon mån rätt till sin egen.
Donald Trumps sanning, och många av hans anhängares, är att han fick valsegern 2020 stulen. Demokrater och åklagare, och även en del republikaner, lever med en sanning där det istället var Trump som valfuskade.
Så hur hanterar man detta som journalist?
Antag nu att det sitter en kamera och en mikrofon i banken. Polisen har våra respektive vittnesförhör, inhämtar sedan filmen och jämför. Filmen visar något annat än någon av oss sa. Två män, varav en bär keps, den andre skjuter fem skott. De springer ut från banken och försvinner från platsen i en taxi.
Av resonemanget ovan följer att detta, kan man hävda, inte är sanning. Detta är fakta. Svart på vitt, en objektiv ljud- och bildupptagning. Filmen visar vad som hände, de faktiska omständigheterna, varken mer eller mindre.
Det må låta alltför självklart för att behöva påpekas.
Men detta, fakta, är vad journalister bör sysselsätta sig med. Vilket de förstås också gör, men jag upplever att det under eran Trump har getts alltför mycket utrymme åt olika sorters ”sanningar” (”truths”) eller åsikter på bekostnad av faktauppgifter om hur saker faktiskt är.
Politico publicerade strax före det första republikanska primärvalet i Iowa den 15 januari en artikel om Donald Trumps mångåriga försök att bryta ned det amerikanska rättssystemet. Han är expert i ämnet. Långt innan han kampanjade inför valet 2016 hade Trump – med ökända New York-juristen Roy Cohns hjälp – lärt sig konsten i att obstruera i rättsfall han var inblandad i.
Donald och hans far Fred anklagades för rasistisk hyressättning i Queens. Cohn lärde Trump att vägra medge några misstag. Han inte bara bestred ansvar, han anklagade staden, domstolen, åklagaren eller vem som nu stod emot honom för värre övergrepp än han själv anklagades för. Han, Trump, var offret. Motattacken skulle vara hårdare än attacken mot honom själv.
Det var Trump vs. the System, vilket är vad Politico skriver om. Under 2023 såg vi återigen Trump briljera i konsten att attackera rättssystemet. Politico beskriver Trumps vittnesmål under året i en domstol i New York i ett bedrägerimål där Trumps företag befunnits skyldigt:
”(…) over the course of four or so hours Trump savaged the judge, the prosecutor, the attorney general, the case and the trial — savaged the system itself. He called the attorney general “a political hack.” He called the judge “very hostile.” He called the trial “crazy” and the court “a fraud” and the case “a disgrace.” He told the prosecutor he should be “ashamed” of himself. The judge all but pleaded repeatedly with Trump’s attorneys to “control” him. “If you can’t,” the judge said, “I will.” But he didn’t, because he couldn’t.”
Trumps egen sanning när valkampanjen 2024 nu varvar känner vi till sedan länge. Trump fick valsegern 2020 stulen. Han uppmanade inte anhängarna att storma kongressen, och de som ändå gjorde det och greps och dömdes är tagna som ”gisslan” av myndigheterna. Biden har gett justitiedepartementet i order att angripa Trump, som är offret. Trumps dokumenterade samtal till Ukrainas president för att få familjen Biden utredd och till Georgia för att få fler röster är båda ”perfekta”. Den särskilda åklagaren Jack Smith som driver tre federala åtal mot Trump är ”crazy”.
Det är Trump-sanningar som han delar med miljoner av sina anhängare. Trumps version av ”sanningen” må inte backas upp av fakta, men vem hinner kontrollera fakta? Och var får man i vilket fall tag på sådana?
Journalistiken ska motverka ”sanningar” som inte är faktabaserade. Vi ska påpeka när det som beskrivs som ”sanning” i själva verket är åsikter, konspirationsteorier eller förhoppningar. Alltför många medier rapporterar diverse ”sanningar” vidare utan att kontrollera om, och påpeka när, de inte har grund i svartvita fakta.
I en era när dessa ”sanningar” är upp till var och en att skapa och fakta faller i värde, utkonkurrerade av åsikter, är detta vår viktigaste uppgift. För den dag då en trumpsk ”sanning” likställs med verklighet kommer det att vara för sent.